Nej tack - inga lipande politiker i min tv-soffa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-03-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Slå på tv:n, när som helst på dygnet, och jag garanterar att du snart får se en makthavare som pratar känslor. För politiker tränger sig numera alltid ned i din tv-soffa, sparkar av sig skorna, drar upp benen under sig, kör ned handen i din chipsskål och berättar hur de känner.
Bildligt talat, alltså. Inte bokstavligen. Ännu.
Eller politiker, förresten. Varför låtsas som om det bara gäller dem?
Myndighetschefer, byråkrater, alla med något slags ansvar. Förr eller senare vill de alla placera sina breda rumpor i din soffa, så nära dig som möjligt, och prata känslor. Vanligtvis när de klantat till något.
Kanske är det en Ams-byråkrat som tvingat arbetslösa byggjobbare att delta i ett politiskt spektakel. Tio mot ett att byråkraten känner sig "förkrossad" och "mår dåligt". Eller så är det någon som var ansvarig för att något skulle funka efter tsunamin. Det gjorde det inte. Och nu är den där ansvarige makthavaren "skakad" och "förkrossad". Kanske har han till och med "gråtit mycket".
Eller så är det en bidragsfuskande ungdomsförbundare. Så snart någon börjar prata ansvar dyker bidragsfuskaren upp och delar med sig av sina känslor. Berättar om hur "obehagligt" allt är. Om hur det "känns jobbigt".
I lördags kunde man höra Marita Ulvskog sitta i radio och spekulera i hur Göran Persson kände för det ena och det andra. Han är en "känslomänniska", fick vi höra. Och så har vi Mona Sahlin.
Visst, Mona är slagpåse för mycket. Det ger inga stilpoäng att ge sig på Mona. Men faktum kvarstår. Hon är känslopolitikens drottning. Sitter alltid där i din soffa. I strumplästen, med huvudet på sned och ett förstående leende. Ingen talar med gråten i halsen som Mona.
Häromdagen var Mona ute och kände om Estonias förlisning igen. Om vad anhöriga kan tänkas känna. Om vilka känslor - inte vilka fakta - som ligger bakom kritiken mot att staten struntat i att ta reda på varför Estonia sjönk. Och, naturligtvis, hur hon själv känner inför alltihop. Kritiken gjorde henne "betryckt". Det var - just det - "obehagligt".
Det finns säkert en och annan därute som uppskattar det där. Som tycker att det "känns bra" med politiker som bjussar på sina känslor. Att det var "obehagligt" på den tiden makten höll distansen och talade i torra fakta.
Det är en synpunkt. En annan synpunkt är att makten borde bita ihop, lyfta sitt feta arsle från våra soffor, ta på sig skorna och göra sitt jobb.
Lipa kan makten göra hemma, som alla andra.