Polisens problem är att de ger upp för lätt
Jag tvivlar allt mer på samhällets förmåga att klara sina åtaganden. Det är inte kommunala revisorer som avslöjar fusk, mutor och bestickning bland politiker och tjänstemän. Det är inte staten som upptäcker Telia Soneras affärer med diktaturstater i öst. Det är inte riksdagens revisorer eller Riksrevisionen som avslöjar hemliga avtal om vapenfabriker i Saudiarabien. Det är inte de politiska motståndarna som avslöjar Håkan Juholts bostadsaffärer. Det är i stället journalisters verk.
Och nu senast: Det var inte polisen som hittade den döda 31-åriga Marina Johansson från Spekeröd. Det var en ideell förening vid namn Missing People Sweden som på bara tre timmar lyckades hitta den kropp som polisen misslyckats med i snart två år.
Denna skandal riktar på nytt strålkastarljuset mot polisens (in)kompetens. Mordet på Marina uppvisar nästan alla brister en polisutredning kan ha. Efter Marinas försvinnande häktades och åtalades hennes sambo för mord men friades i två instanser. Inga bevis band honom till brottet. Kroppen hade inte hittats – trots att den bara låg fem kilometer från hemmet!
Dessutom fick polisen först efter fem månader veta att Marina Johanssons dubbelsäng var neddränkt av blod. Dessutom påträffades ett kulhål i väggen. Först när villan sålts upptäckte de nya ägarna blodet och kulhålet. Hade polisen bara orkat lyfta lite på madrassen hade de själva gjort upptäckten. Vilka slutsatser ska man dra av detta? Jo, att polisen än en gång misslyckats med att lösa ett allvarligt brott, ett mord.
Polisen skyller på bristande resurser. Jag tror inte att resurserna är för små. Polisen förfogar i stället över fel sorts resurser. Många mordutredare har gått den långa vägen från att vara ordnings- och trafikpoliser till att bli brottsutredare. För att sätta dit en rattfyllerist krävs bara rätt teknisk utrustning, men för att lösa ett mord krävs mer än så. En mordutredare måste ha fantasi, våga tänka fritt, arbeta okonventionellt, byta spår, tänka nytt och börja om. Den viktigaste drivkraften är att aldrig ge upp. Hittar man inte mordoffret försöker man igen och igen och igen. Uthållighet är enda vägen till framgång.
Om inget görs tvingas vi medborgare själva ta hand om polisens arbete, genom att bilda medborgargarden, ordna skallgångskedjor, anlita privatdetektiver och vaktbolag som skyddar oss när polisen inte gör det. Men är det verkligen den utvecklingen vi vill ha?