20 dog när världsstjärnan sjöng från balkongen
Denna dag, den 23 september 1885, hände något i Stockholm som en hel generation stockholmare aldrig kunde glömma. Cirka femtio tusen människor, en fjärdedel av det dåtida Stockholms befolkning, hade samlats utanför Grand Hôtel för att höra världsstjärnan Christina Nilsson sjunga från en balkong. Då folkmassan skulle skingras uppstod panik, människor trampades ner. Tjugo personer dödades, ett sjuttiotal skadades. Christina Nilsson blev så skakad av händelsen att hon inte vågade återvända till Sverige på flera år. Hennes karriär upphörde några år senare.
Hela hennes liv var som en roman. Född som yngsta barnet av sju i en torparfamilj i Snugge i Småland fick hon som liten flicka vakta grinden vid ”Lövhulta fåle.” Ibland sjöng hon för de resande och hennes klara sopran väckte uppseende. Pengarna hon fick sparade hon ihop till en fiol. Hon började sjunga och spela på marknaderna och reste runt med en spelman som hette ”Blinde Janne” från Gränna. Själv kallades hon ”Stina på Backen.”
Då hon var fjorton sjöng hon en dag på marknaden i Ljungby. Hennes stämma förtrollade häradshövdingen Fredrik Tornérhielm. Han blev så begeistrad att han fick med sig flickan till en sång- och musikpedagog i Göteborg. Hennes röst utvecklades snabbt och hon kunde redan två år senare hålla bejublade konserter. Nu togs hon om hand av Franz Berwald i Stockholm. Hennes röst utvecklades ännu mer och hon fick lära sig franska och andra språk. Då hon var sjutton fick hon pengar av Tornérhielm och kung Karl XV för studier i Paris - därmed stod dörren öppen för hennes internationella karriär.
Torparfickan från Snugge blev vid 21 års ålder operastjärna och en av sin tids största dramatiska sångerskor, ständigt på turné mellan Europas och USA:s största operascener. Publiken och kritikerna talade lyriskt om hennes klara böjliga röst, pärlrena intonation, stora nyanseringsförmåga och hennes poetiska, nordiska uppenbarelse. Hon hade inte mindre än 21 operaroller på sin repertoar. Hennes röst kunde gå så högt som till trestrukna G – lilla f. Då hon kom till Stockholm sommaren 1885 var det för att hålla några konserter. Hon väckte enorm uppmärksamhet vart hon än kom. Då hon skulle köras hem efter konserten den 23 september hade en så stor folkmassa samlats utanför Grand Hôtel att hennes vagn inte kunde komma fram. Hon togs därför in bakvägen. Människomassan ville hylla henne och hoppades få höra henne sjunga en gång till.
Hon kom ut på en balkong och sjöng den visa som blev hennes signaturmelodi ”Fjorton år tror jag visst att jag var”. Den skrevs inte för henne utan var en visa från Värmland i början av 1800-talet. Så sjöng hon ”Ack Värmeland du sköna ...” Stockholmarna ville aldrig sluta hurra och applådera. Hon lyckades till slut få publiken så pass tyst att de hörde henne ropa att hon var trött och inte orkade sjunga mer och hon önskade alla en ”god natt”.
Publiken började då röra sig åt flera håll samtidigt. Det blev en väldig trängsel. En del ramlade i vattnet, andra drogs ner på marken. Det blev panik och ännu värre trängsel. Efter några minuter släpades de första skadade in i lobbyn på Grand Hôtel. Fler och fler skadade fördes in, sedan även avlidna som radades upp på golvet. Alla var kvinnor. Lobbyn såg snart ut som ett fältlasarett under ett krig.
Polisen uppgav att tjugo personer dödades, några hade drunknat, de flesta hade trampats ihjäl. Ett sjuttiotal var skadade. Efteråt publicerade tidningarna listor över upphittade föremål, bland annat: 91 fruntimmershattar, 71 par gummigaloscher (de flesta omaka), 35 låga manshattar, 3 höga svarta hattar, 1 klänning, 4 kjolar, 6 fruntimmerskappor, 108 paraplyer, 11 hårflätor, 4 hattplymer och en brevbärarmössa.
Christina Nilsson blev djupt skakad av händelsen. Hon besökte många av de skadade i deras hem och bekostade begravningarna för dem vars familjer inte själva hade råd. En vecka senare höll hon en konsert i Östermalmskyrkan där hela behållningen, 5 729 kronor, gick till katastrofens offer. Summan motsvarade årslönen för en dåtida högavlönad tjänsteman.
Hon återvände till Paris där hon bodde i ett fint privathus. Hon var änka efter en rik fransk bankir. Några år senare gifte hon om sig med en spansk greve, varför ”Stina på Backen” nu kunde kalla sig grevinnan Casa Miranda. Hon ville sluta sin karriär då hon var som bäst, så då hon var 45 år höll hon en mycket omskriven avskedskonsert i Albert Hall i London.
Sedan levde hon länge i Europa, resande mellan sitt slott vid Rivieran och sitt hus i Paris. På somrarna var hon hemma i Småland och ibland vid Loka Brunn. Hon avled 78 år gammal och ligger begravd på Tegnérkyrkogården i Växjö. Vid sin död efterlämnade hon en för den tiden enastående förmögenhet på nära tre miljoner kronor. En stor del av pengarna gick till donationer, bland annat till Musikaliska Akademien.