Från glädje till skräck när röda khmererna tog över
De första gerillasoldaterna möttes med jubel och lättnad, för Phnom Penhs befolkning trodde att nu var det slut på lidandet, skjutandet, svälten och nöden. Det var den varmaste årstiden, gatorna, parkerna och alla öppna platser var packade med flyktingar, uthungrade, sårade och apatiska människor. Moln av grönskimrande flugor surrade över deras kroppar, kröp över deras få tillhörigheter och avskrädeshögar. Stanken av död, avföring och förruttnelse låg över staden uppblandat med lukten av röken från kokeldar, brinnande sopor och nedbrända hus.
Inte många kunde sova de sista nätterna. Artillerimullret pågick ständigt och projektiler kunde slå ner var och när som helst. Kulspruteeld och helikoptersmatter, hysteriska kvinnoskrik och skräckslagna barns gråt höll oss vakna.
På dagen blev det ännu värre för då kom hettan, den brännande solen.
Alla väntade inte på befrielsen. Panik spred sig hos dem som hade arbetat för den gamla regimen och förstod att nu var slutet nära och alla flyktvägar avskurna. Den USA-stödde presidenten och de verkliga makthavarna hade satt sig i säkerhet för länge sedan. Från helikoptrarna kunde de se bombkratrarna i deras krigshärjade land, brandröken och de slingrande flyktingströmmarna på vägarna.
Efter en sista darrande, skälvande, skräckslagen natt då ingen kunde sova kom gerillan.
Segertåget! De kom upp för den stora boulevarden, unga pojkar.
Människor rusade ut ur husen, de gav gerillan blommor, Coca-Cola, karameller. Alla skrattade, grät och jublade. Det kom fler och fler. De kom tre-fyra stycken på samma motorcykel. De kom i jeepar och lastbilar. Några hade tre automatvapen hängande över axlarna, många var barfota, illa klädda. Många hade långt hår och pannband men deras ansikten strålade. De var befrielsestyrkor med varierande politisk bakgrund, en av prins Sihanouks söner satt på en pansarbil och vinkade åt folket.
Skottlossning bröt ut i centrum. Det var regeringssoldater som var instängda i förläggningar och offentliga byggnader och som inte vågade sig ut. De som kunde slängde av sig uniformerna och flydde.
Efter någon timme hördes skottlossning norrifrån. Där kom gerillasoldater som varken log eller strålade. De var klädda i sandaler och svarta bomullskläder. De var kadrerna från Khmer Rouge. De hade stenansikten. De stoppade folk på gatorna, ryckte åt sig klockor och värdesaker. De började tömma affärer och byggnader. De som inte sprang ut blev skjutna.
Inom någon timme hade stämningen svängt från jubel och glädje till gråt och skräck. Det var Khmer Rouge som tog över, de andra gerillasoldaterna försvann snabbt. Hus efter hus tömdes, även sjukhus.
Hela befolkningen drevs ut ur stan. Gamla och unga, sjuka och sårade. Alla skulle ut. Det var bråttom.
Kulorna ven över huvudena.
Jag sprang själv med flyktingarna. Jag hade min fotoväska och en bag med lite vatten och proviant, då jag blev stoppad av en gerillasoldat med utstående ögon och stark spritdoft.
Han tryckte en pistol mot min panna och skrek:
Falang! Falang! – utlänning. Så fick ha syn på mina kameror. Han tog väskan och rörde i den med pistolen som en slev.
Jag drog mig sakta bakåt och sprang sen så fort jag kunde in i folkmassan. Han satt kvar med kameraväskan.
Alla städer tömdes för Khmer Rouge drömde om ett samhälle utan städer, utan pengar, utan böcker. Alla skulle arbeta på landet. Den som gjorde motstånd dödades, för som ordförande Mao brukade säga: ”Revolution är ingen tebjudning”. Khmer Rouges revolution var massaker.
Jag hade tur och lyckades komma levande ut ur Kambodja några veckor senare. Vi var några hundra utlänningar som kördes i tre dagar utan mat i öppna lastbilar genom tropiska skyfall över sönderbombade vägar genom hela landet till den thailändska gränsen. Varje samhälle vi passerade var tömt. Stanken av ruttna kroppar låg över öde byar. Aldrig ska jag glömma bilden av dessa fält, the Killing Fields.
Jag ska heller aldrig glömma de jublande reaktioner revolutionen fick i svenska tidningar av journalister med hjärtat till vänster och huvudet i något slags socialistiskt Disneyland. Det tog många år innan de vaknade upp.
Det har tagit trettio år innan någon ansvarig har kunnat ställas inför rätta i Kambodja. Allt är naturligtvis alldeles för sent, inte många ansvariga finns kvar i livet. Ändå måste det ske. Sjuttiofem procent av Kambodjas befolkning är födda efter revolutionen, de flesta av dem vet inte mycket om det som hände. Förhoppningsvis ska sanningen nu komma fram.