”Vi är livrädda – men ska vi visa det?”
I Kronogården i Trollhättan känner alla varandra.
Och nästan alla känner samma sak: rädsla.
Gravljusen lyser upp entrén till Kronanskolan. Drygt fyra dygn har gått sedan Anton Lundin Pettersson beväpnade sig och klev in genom portarna.
Experter och tyckare har därefter grälat sig till fördärv. Var det ett hatbrott eller ett terrordåd?
Invånarna i Kronogården bryr sig just nu mer om sorg än om definitioner, men en sak upprepas gång på gång: att gärningsmannens hudfärg spelar roll.
– Hade jag gjort samma sak hade jag stämplats som IS-terrorist, säger en man som vill vara anonym.
Mannen är nära släkt med Ahmed Hassan, 15, som mördades av Anton Lundin Pettersson. Han är en av hundratals personer som rör sig kring Kronan. Brottsplatsen har förvandlats till en samlingsplats för alla som vill visa sin respekt för offren.
Sorgen är kollektiv. De flesta jag möter har en relation till någon av de personer som attackerades. Kollegor, klasskamrater, släktingar, grannar.
Här talas det inte om hämnd. Människor berättar snarare om rädsla. Och här kommer hudfärgen in igen. Inte gärningsmannens, utan offrens. Samtliga var icke-vita, precis som en stor andel av Kronogårdens invånare.
Flera av de vuxna personer jag talar med var barn när nazisterna härjade i 1990-talets Trollhättan. År 1993 brändes stadens moské ner. Tre år senare demonstrerade hundratals nazister till minne av Rudolf Hess. Några av de som minns den tiden fruktar att det blir så igen.
– Jag har inte varit rädd på senare år, inte ens när det var skottlossning eller när bilar brann, säger en storvuxen man i dunjacka.
Gärningsmannen lever inte längre, men mannen i dunjacka och hans vänner är rädda för fler dåd. Av andra personer som har samma måltavlor.
– Sedan i torsdags ser jag mig över axeln var jag än går, säger han.
Mina tankar går fem år tillbaka i tiden. Serieskytten Peter Mangs hade satt Malmö i skräck. Eller rättare sagt främst Malmös icke-vita invånare.
Jag mötte människor i invandrartäta områden som Kroksbäck och Rosengård. Föräldrar höll sina barn hemma från skolan och rullade ner persiennerna. Pojkar i yngre tonåren gick runt med skottsäkra västar. Äldre kvinnor köpte blonda peruker.
Det är för tidigt att dra paralleller mellan Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson. Men effekten av deras dåd är densamma: otryggheten ökar bland svenskar med annan hudfärg än vit.
Och i Kronogården i Trollhättan verkar invånarna våndas över mer än bara sorgen. Den storvuxne mannen i dunjacka läser mina tankar.
– Vi är livrädda, men ska vi visa det? Då kanske mördaren har fått som han ville.