Det hade gått att stoppa Janken Donnstedt – men lagen skrotades
Det hade gått att förhindra mannen som beskrivs som ”Sveriges värsta sexförbrytare” från att återfalla.
Men den lag som krävts avskaffades på goda grunder för över 40 år sedan.
Janken Donnstedt dömdes i tisdags till 17 års fängelse för bland annat 13 grova våldtäkter och människohandel.
Kristianstads tingsrätts dom är en drygt 200 sidor lång och motbjudande läsning om hur en kvinna under ett års tid varit i denne mans våld.
Han tvingade henne att sälja sig, skötte annonseringen av de utbjudna tjänsterna och tyckte om att se på då okända män utsatte henne för sexuella övergrepp.
Våldtäkterna som Donnstedt själv begick skedde inte sällan under tortyrliknande former. ”Särskilt farligt våld”, för att tala med domstolen.
14 års fängelse. En lika kraftfull som rimlig reaktion. Samma straff som Hagamannen fick, för att skänka perspektiv.
Dessutom lägger tingsrätten på ytterligare tre år, då gärningsmannen har återfallit i brott av liknande slag.
2005 kunde nämligen upphetsade rubriker ropa att ”Sexmonstret från Västerås” dömts till 14 års fängelse efter att i flera år våldtagit sin dåvarande sambo och sålt henne till över 100 män.
När Donnstedt villkorligt frigavs 2014 gjorde Kriminalvården en pessimistisk analys i vilken risken för återfall i sexuellt våld ansågs vara hög.
Det konstaterades att mannen hade en "exceptionell förmåga att dupera i kombination med en nedsatt empatisk förmåga".
Kunde samhället ha gjort någonting annorlunda? Vad gör vi med en människa som nekar till brott trots övertygande bevisning, en man som inte tycker att han har gjort någonting fel?
Behandlingar har han genomgått. Terapi har han underkastats. Ingenting har hjälpt.
Han borde inte ha släppts villkorligt efter det första straffet, kanske någon tycker. Men det hade inte gjort någon skillnad i detta fall.
Donnstedt väntade tills prövotiden gått ut innan han satte igång igen. Därigenom slapp han få de fem villkorliga åren inbakade i det nya straffet. En händelse som ser ut som en tanke.
Rättspsykiatrisk vård? Den påföljden har onekligen den fördelen att det går att hålla en person inlåst till dess att risken för att han eller hon begår nya brott anses vara låg.
Nu har i och för sig nervösa politiker skruvat till lagen för hårt, det saknas inte psykiskt sjuka mördare i våra fängelser som i stället borde ha fått vård, men det är inte ett rimligt alternativ i detta fall.
Uppenbarligen är det någonting allvarligt fel på Donnstedt. Men det han lider av tycks inte gå att bota. Då är rättspsykiatrisk vård meningslös.
Återstår så förvaringsstraff.
Det vill säga inlåsning på obestämd tid för personer som kan befaras återfalla i grov brottslighet.
Det här är en modell som såväl Sverigedemokraterna och Moderaterna har lanserat. Inte sällan med hänvisningar till Norge, som håller Breivik i en cell med en paragraf av det slaget.
Att grannlandet har avskaffat livstidsstraffet och att förvaringen är en ventil för hantering av de allra farligaste förbrytarna talas det tystare om.
Till saken hör att Sverige har haft denna påföljd i lagboken. Internering, som straffet hette, infördes 1927 och slängdes i papperskorgen 1980.
Att läsa den proposition i vilken den dåvarande borgerliga regeringen argumenterade för avskaffandet är intressant.
Det konstateras att möjligheten att förutse återfall i brottslighet är begränsad. Är det mot den bakgrunden försvarbart att hålla en person inlåst på obestämd tid?
Då som nu är det framför allt yngre personer som är brottsaktiva. Propositionen upplyser om att ”ett betydande antal lagöverträdare” i åldern 25-40 varje år döms till ”fängelse med mycket långa strafftider”.
Mycket har hänt sedan dess. Forskningen har tagit stora steg framåt. Men återfallsbedömningar är fortfarande något av ett lotteri.
Det händer att personer med hög risk lever hederligt efter att ha släppts. Det händer att förmodat rehabiliterade begår nya brott.
Visst, det är frestande att vilja låsa in och slänga bort nyckeln då ett rattfyllo som redan har åkt fast 35 gånger kör ihjäl ett barn efter att ha druckit en halv flaska vodka.
Eller då en Janken Donnstedt än en gång gör sig skyldig till ohyggliga brott.
Men ska vi verkligen frångå den grundläggande principen att straff ska avse begångna brott?
Är det principiellt rimligt med en ordning där människor hålls bakom murar för att de eventuellt kommer att bryta mot lagen?
Jag har all förståelse för dem som vill se den förändringen.
Kom bara ihåg att det inte finns en diktatur värd namnet som inte visar påtaglig förtjusning i att låsa in människor av preventiva skäl.