Sedda från andra sidan är vi poänglöst platta
Idén är inte alldeles ovanlig: att de döda följer den jordiska handlingen. Att de i sällsynta fall meddelar sig. Oftast på samma svårtolkat indirekta sätt som gudar, även om man får hoppas att de undviker brinnande buskar och ljungeld, för brandsäkerhetens skull.
Det är förstås en gravt egoistisk idé bland oss kvarlevande. Vi tar för givet att vår vardag är så rafflande att den har dragningskraft bortom graven. Trots att de flesta som lever struntar i vad vi har för oss. Och, förresten, vilket helvete det vore för de döda.
Om man inte tror på hardcore-spiritism, i den meningen att de döda styr allt på jorden, då skulle ju våra kära hädangångna vara tvingade att ständigt glutta på oss och våra misstag, olater och fräckheter, utan att kunna ingripa. Inte ens skicka ett ”dagens ris” till lokaltidningen. Bara klämma ur dig någon enstaka spöklik suck kring midnatt, då. En mardröm.
Och sedan har vi förstås det rent praktiska. Vi tänker oss gärna att våra framlidna har sällskap av varandra. Men hur ska de då ha tid för oss? Om man förenas med sina föräldrar och ens föräldrar också förenats med sina föräldrar, och så vidare, blir det rätt många att skaka vinge med. De flesta nya bekantskaper. På bara tio generationer - det tar oss inte längre än till mitten av 1700-talet - blir det 2 046 personer. Styv- föräldrar oräknade. Liksom farbröder, morbröder, fastrar och mostrar.
Vi vet att en släktmiddag med ett dussin personer kräver minst två dagars förberedelse och tre dagars återhämtning. Hur tidsödande ska då inte en ständig sammankomst med tusentals släktingar vara? Och skulle de inte ha mer intressanta saker att tala om, än de levande? Vore det till exempel inte ett idealt läge för släktforskning? Det vill säga att blicka bakåt, bort från oss levande.
Ser vi verkligen döden i vitögat är det mest sannolika att vi levande på sin höjd kan verka lite gulliga, sedda från andra sidan, men att vi i längden är poänglöst platta.
De döda måste betrakta oss ungefär som vuxna brukade betrakta barn, innan det blev inne att aldrig växa upp: som ofärdiga personer, oförmögna till annat än att tråka ut sin omgivning, innan de mognat.
Vi levande får lära oss att just leva med det. Tids nog blir vi också döda och intressanta.