Svenska invandrare möter olika universum
Sex miljoner invandrare vill lämna sitt land. Så vad gör vi? Jo, vi skickar dit en hel armada med pr-folk. Vi klär ut Arn-kopior och skickar ner uppstoppade renar och rödmålade spjälstaket och solnedgångsplanscher med texten ”Gold of Lapland”. Allt med budskapet ”Om du ska utvandra – invandra till Sverige”.
Integration-à-la-minute. Migrationsverket i ett parallelluniversum. I stället för att käka tårta när vi slänger ut folk så bjuder vi på tårta för att få folk att komma hit. Inkastare i stället för utkastare.
En invandrare är en invandrare, är inte en invandrare.
I söndagens DN läser jag att holländarna har tröttnat på sitt land. Hela 38 procent av den holländska befolkningen uppger att de seriöst funderar på att ta sitt pick och pack och flytta någon annanstans, och många holländare drömmer om att komma till Sverige. I ett Rapport-inslag förklarar en kvinna att hon ”letar efter ett land som Sverige med stora ytor och stora möjligheter”, och den vanligaste holländska drömmen av alla ska tydligen vara att komma hit och driva en camping.
Det här är förstås en logik som inte känns alldeles självklar. Att flytta från trångbodd klaustrofobi för att slå sig ner för gott på en svensk – camping. Men för all del. Tanken är fin. Och på emigrantmässan i Utrecht är det många svenska kommuner som försöker övertyga om att det är en lysande idé. Det är motljus och glada människor i svensk natur. Nyamko Sabuni och folkpartistiska krav på invandrare lyser med sin frånvaro och en kvinna från en kommun i Sverige säger att hon hoppas på ”att så många som möjligt vill prova på att flytta till Sverige”.
Tänk vad enkelt det kan vara. Är inte det här en integrationsform som kunde vara värd att prova på fler invandrargrupper än holländare? Mer än 20 procent av alla nya företag i Sverige startas av personer som är födda utanför EU, och det finns 70.000 invandrarägda företag i Sverige som tillsammans har 250.000 anställda.
Så vad gör vi när en icke europeisk invandrare anmäler sitt intresse?
I samma söndagstidning som reportaget från Utrecht (där vi försöker övertala holländare att komma till Sverige för att vi har så mycket plats) finns det en nyhetsartikel som handlar om hur vi försöker göra oss av med en eritrean.
FN:s flyktingsekretariat har vädjat till Migrationsverket, FN:s sekretariat för mänskliga rättigheter har skickat ett fax till UD där man vill att Sverige förklarar sig.
Klär vi ut oss till Arn? Stoppar vi upp renar och bjuder killen på Västerbottenost? Nej, vi har en bättre plan.
Vid ett tillfälle chartrade polisen ett plan för en halv miljon kronor för att dumpa 23-åringen i Eritrea, och när Eritrea inte släppte in honom fick han åka flygplan tillbaka till Sverige igen. Vid ett andra utvisningsförsök vägrade piloten ta ombord honom på grund av hans desperata uppträdande, och nu sitter killen i ”säkert förvar” i häkte sedan en månad tillbaks.
Kan inte någon prova att ge eritreanen en campingplats för en halv miljon kronor i stället för flyga honom fram och tillbaka över halva jordklotet? Kan vi inte utgå ifrån att det är fler än holländare som kan bli värdefulla medborgare? Ta familjen Ahmadi och deras båda barn, sex och nio år gamla, som har bott i Sverige i fyra år. Vad gör vi med två små barn som redan bor här, som går i skolan här, och som pratar svenska?
Den 15 februari i år beslutade Migrationsverket att familjen skulle utvisas till Afghanistan.
Varken familjen eller deras juridiska ombud fick, enligt tidningen Barometern, ta del av beslutet innan flera poliser med hundar fyra dagar senare kom till Berga vid femtiden på morgonen för att hämta familjen.
– Enligt uppgift gick det bryskt till och familjen fick inte ta med sig medicin, pengar eller personliga tillhörigheter, utan endast gångkläder tilläts, säger kommunalrådet Eva Engdahl (c).
Det är en vacker värld vi lever i.