Breivikare får näring i civilisationens sprickor
Vi brukar tänka att extremister skapas av extrema sammanhang. Anders Behring Breivik visar att det inte är så enkelt. En terrorist och massmördare kan mycket väl fostras i ett land med fina dagis, bra skolor, gratis bibliotek, pressfrihet och ett ekonomiskt välstånd som världen aldrig sett
maken till.
Allt det där är uttryck för ett civiliserat samhälle men civilisationen är framför allt något annat.
Den är en tvångströja som håller oss borta från djungeln och allas krig mot alla.
I ett civiliserat samhälle är det exempelvis inte accepterat att tala illa om någon på grund av dennes hudfärg.
Den som går omkring och säger ”negrer är dumma i huvudet” blir sannolikt socialt isolerad och kan dessutom ställas inför domstol.
Civilisationen tvingar oss att dämpa våra sämsta sidor. Vi säger inte allt vi tänker. Vi ger inte grannen stryk i tvättstugan även om vi ibland får impulsen.
Alla civiliserade samhällen har mer eller mindre stora sprickor. I dem hämtar personer som Breivik näring.
Före andra världskriget var det i vida kretsar accepterat att baktala judar. För-intelsen gjorde antisemitismen omöjlig bland anständigt folk. I våra länder – Norge och Sverige – har det däremot blivit tämligen vanligt att utmåla muslimer som ett hot, ett gift: de myllrar in och fräter sönder samhället. Det är myten om islamiseringen. Vi har till och med politiker som påstår att ”vi” ligger i krig med islam.
Jag granskar ekonomisk statistik och konstaterar att Norge har näst lägst arbetslöshet i den industrialiserade världen. Breivik ansåg att detta land stod inför en sådan kris att han måste mörda ungdomarna på Utøya.
Ibland påstås föraktfullt att civilisationen bara är en fernissa. Det är sant. Hur lätt man skrapar bort fernissan såg vi i Jugoslavien på 90-talet där grannar av hjärtans lust mördade grannar.
När civilisationens tvångströja brister får vi en Anders Behring Breivik, vi kan få en armé av breivikare. Men tröjan brister inte plötsligt, oväntat. Den
revas upp bit för bit inte av handlingar utan av ord, bilder, rädsla.
Jo, det är tillåtet att diskutera invandring och flyktingpolitik.
Får man inte säga vad man vill?
Nej, det får man faktiskt inte.