Hemligheter för alla
Peter Kadhammar: Wikileaks öppna arkiv kommer att ge fler avslöjanden
Wikileaks enastående bedrift att publicera 92?000 hemliga dokument från krigets Afghanistan innebär knappast att massmedia förändras i grunden. Tvärtom, dokumenten visar att traditionell journalistik i traditionella medier behövs lika mycket som förr. Om inte mer.
Vem ska annars sovra i det oöverskådliga materialet? Vem tar på sig uppgiften att väga olika uppgifter mot varandra, kontrollera stort som smått, göra begripliga berättelser av ofta rapsodiska rapporter?
Journalister naturligtvis.
Det begriper Wikileaks grundare Julian Assange. Därför lät han New York Times, brittiska Guardian och tyska Der Spiegel granska materialet flera veckor
i förväg. Det gav en kvalitetsstämpel: detta är äkta vara. Det garanterade att tidningar med global genomslagskraft såg till att Wikileaks material fick den publicitet det förtjänade.
Risken fanns ju att alla med internet annars ställdes inför 92 000 svårlästa dokument. Var så goda!
Vilket är samma sak som att ge någon en container med osorterade papper och uppmuntra honom att studera dem noga.
Det kommer inte att ske.
I New York Times läser jag den fasansfulla berättelsen om den amerikanska posteringen i distriktet Kamdesh i provinsen Nuristan. De första rapporterna från posteringen var glättiga och optimistiska. Soldaterna tyckte att de kom på god fot med
lokalbefolkningen. ”Vår vänskap växer varje dag.”
Amerikanerna delade ut mjölk och fotbollar, pennor och pennvässare.
De satt i en dal och runt dem fanns höga berg och i bergen rörde sig män som ville döda dem. För varje år ökade motståndet mot amerikanerna. De ansåg att vänskapen med afghanerna fördjupades, men de kunde inte röra sig utanför förläggningen och förnödenheter måste flygas dit. Vägarna var för farliga.
Sedan blev det för riskfyllt att flyga i dagsljus.
I oktober förra året befann sig de amerikanska soldaterna plötsligt i en förtvivlad strid. De attackerades från alla håll och sände vädjan på vädjan om flygunderstöd. Meddelandena blev strax panikartade. Talibanerna var ytterst nära att ta posteringen.
När stridshelikoptrar och flygplan anlände sköt de sönder det lilla som fortfarande stod i byn.
Några dagar senare evakuerade amerikanerna posteringen. De hade så bråttom att de inte ens fick med sig all ammunition.
Var har jag läst detta tidigare?
Det är ju skildringen av de brittiska erövrarna i Afghanistan på 1800-talet. Det är ju krigskorrespondenten Michael Herrs skildring av de amerikanska soldaterna i Vietnam.
Alltid samma berättelse. Inmarschen går så lätt, den vite mannens svällande självförtroende och välvilja mot infödingarna. De tyska soldaterna kallade staden Kunduz i norra Afghanistan för Bad Kunduz, i betydelsen kurort.
Omgivningen som, smygande, obegripligt, blir allt mer fientlig. Den osynliga fienden, alltid primitiv och grym. Skotten från bergen/djungeln.
Dokumenten på Wikileaks ger oss berättelsen inifrån. De ger också en berättelse om förräderi (pakistanska säkerhetspolisens dubbelspel), hemliga mördarförband, mord på civila – här finns allt.
Naturligtvis kommer regeringarna i USA, Storbritannien och andra krigförande nationer, kanske också Sveriges, att anklaga Wikileaks för att äventyra soldaternas säkerhet. Men det är inte Wikleaks som under mer eller mindre sanna förevändningar har skickat soldater till Centralasien, eller för den delen Irak.
Efter en revolution brukar det flyta upp papper som visar den gamla regimens uselhet och falskspel. I Teheran pusslar man fortfarande ihop dokument som visar hur USA stödde shahen och la sig i iranska angelägenheter på 1970-talet.
Det är svårt att ännu värdera Wikileaks. Sajten tycks innebära ett nytt slags revolution – nyhetsbyrån utan hemland, ett öppet arkiv som härbärgerar världens hemligheter.
Före internet vore avslöjanden av denna magnitud omöjliga, helt enkelt därför att dokumenten är så många.
Storleken på Wikileaks kommer att generera fler avslöjanden. Sajtens gravitationskraft garanterar det. Alla världens läckor kan vända sig dit.
Några knapptryck och avslöjande bilder, hemliga promemorior, skandalösa rapporter finns tillgängliga på varje kontinent, i varje land, i var och vartannat hem.
Om jag vore säkerhetsansvarig i Pentagon skulle jag nu utveckla ett system för att blanda falska elektroniska dokument med äkta. Kanske sker det redan.
Man kan aldrig lita blint på dokument. Det vet varje person med minsta erfarenhet av källkritik.
Därför kommer traditionella reportage och undersökande journalistik att vara nödvändiga även i framtiden.