Alla dessa meningslösa frågor om politikernas lik i garderoben
Så var det än en gång dags för en av vår tids mer besynnerliga ritualer.
En ny minister presenteras, får den obligatoriska frågan om lik i garderoben och låtsas halvhjärtat vara djupt ångerfull över en fortkörning i Timrå för 30 år sedan, varefter det politiska motståndarlägrets spinndoktorer gör lama försök att veva i gång drev som knappt ens twitterägget Olle_23481 med fyra följare orkar haka på.
I går var det Anna Hallbergs tur att spela denna charad. Hon är ny handelsminister och pröjsade någon gång på i slutet på 90-talet en grannflicka någon hundralapp för att sitta barnvakt.
20 år senare förstår Hallberg vilken grov förbrytelse hon har begått, en klarsynt ångerfullhet som är förutsättningen för att bli accepterad av de medier som har övertagit Guds monopol på att ge syndernas förlåtelse.
Denna excentriska högtid har firats sedan 2006, då Fredrik Reinfeldts nytillträdda ministär hamnade i trubbel innan den ens hann börja regera.
Det visade sig att handelsminister Maria Borelius tidigare i sitt liv hade anlitat svart arbetskraft. Vilket onekligen var problematiskt.
Men storm bröt ut först då statsrådet dumt nog skyllde pengarna i barnflickans ficka på att hon inte haft råd att följa reglerna, trots att hon och hennes make vid tiden för försyndelsen tjänade åtskilliga miljoner.
Och inte nog med detta. Familjen hade ett hus i Falsterbo och en lägenhet på Rivieran som formellt ägdes av bolag i skatteparadis och slapp genom detta trixande förmögenhetsskatt.
I åtta dagar hann Maria Borelius vara minister innan hon avgick.
24 timmar senare kastade Cecilia Stegö Chilò, som av ideologiska skäl inte betalat tv-licens under 16 års tid, in handduken och slutade som kulturminister.
Det här var ju ingen rolig start för Reinfeldt. Och partierna lärde sig en läxa. Sedan dess synas tilltänkta statsråd i såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar in i själen av de hårdkokta tjänstemän som varje parti numera håller sig med.
Rökt hasch i tonåren? Åkt fast för snatteri för 30 år sedan? En natt i fyllecell i samband med kusinens studentfirande?
Ingenting är för futtigt. Preskription existerar inte. Allt måste upp på bordet innan någon jävel från förr hugger en i ryggen med ett samtal till pressen.
Murvlarna vet att den tillträdande politikern är förhandsgranskad enligt konstens alla regler och att inget annat än acceptabelt småskit finns i garderoben.
Men nu ser dramaturgin ut som den gör och i den ingår inte att fråga handelsminister Hallberg om hennes syn på handel med diktaturer, brexits betydelse för Sverige eller svenska företags exportmöjligheter i en värld som kännetecknas av politisk lynnighet.
Tidningar, radio och tv har skapat ett klimat där utgångspunkten är att politiker är själlösa robotar.
Och om de mot förmodan visar sig vara människor, med allt vad det innebär av fel och tillkortakommanden, ska de korsfästas.
I denna bisarra tradition ingår givetvis även att någon kolumnist dagen efter den senaste ministergrillningen ska klämma ur sig en banal fundering över sakernas tillstånd.
The show must go on.