Taxiåkare – helt okej att fnysa åt
Om man säger att man åker taxi finns det alltid någon som fnyser.
Det här är ju grejen med Sverige: man ska passa sig jävligt noga för att ha later. Och om man inte är en grupp om minst tre, ganska packade och på väg till en efterfest, är taxiåkande ett tydligt tecken på att man har later.
De som fnyser har rätt ofta bil. Inte sällan stor bil, med älglampor, störtbågar och frigång som tillåter en förskoleklass att passera rakryggad under chassit, utan att slå huvudena i kardanknuten. Det händer att man bemöter fnyset med att det faktiskt kostar mer att köra ut en sådan maskin ur garaget än att åka taxi i en kvart.
Inte hjälper det.
Jaja, kommer svaret. Men taxi? Det finns väl buss. För fin för att gå? För lat för att cykla? Va? Fnys!
Folk blir Veiron i ottan när man nämner taxi. Och det handlar uppenbarligen inte om pengar. De som inte har råd att åka taxi, har än mindre råd att köra egen bil. Men inte får bilägare en fnysning i nyllet när de skryter om sin Toyota Prius.
”ÅKTE TAXI FÖR 30 000”, fattar alla. Då är det bara att rafsa ned skrivbordslådan i en pappkartong och avgå. Men ”ÄGDE BIL FÖR 80 000”, skulle ingen fatta. Vadå? Det kostar ju en åtta år gammal Volvo.
Nej, det är något med själva taxiåkandet som är provocerande. Om det så vore gratis skulle det vara ett tecken på moraliskt förfall och bristande solidaritet. Som om taxiåkarna satt därbak, i skydd av tonade rutor och tänkte ut nya sätt att låta piskan vina över ledknotiga proletärer. Som om de klev ut ur taxin med slemma planer på att lägra arbetarnas tonåriga döttrar, för att sedan dumpa dem utanför fiskrensfabriken, lagom till skiftvisslan.
Vi snackar moral. Den som åker taxi är helt enkelt förtappad. En människa med later.
Man undrar vad det där kommer ifrån. Är det därför att taxiåkaren har en chaufför? Måste en hederlig svensk inte bara ta hand om sin egen skit, utan köra sina egna kilometrar också? Eller är det för bögigt att åka taxi? Måste en riktig karl sitta i framsätet, fickparkera och byta olja?
Jag har faktiskt ingen aning. Men jag hör er fnysa. Åtminstone tills jag drar igen dörren och sjunker ned i baksätet. Då, bakom tonade rutor, blir jag förstås alltför upptagen med att smida mina slemma planer, för att höra någonting.