Vi behöver en dos av Amerika
När man har riktigt tråkigt framför sin skärm är det lätt att längta bort. Vara en skata på jakt efter glittret och neon-färgerna. Snegla mot USA - och bli lite avundsjuk.
Låt mig förklara varför.
Efter rapporten om socialdemokraternas rekorddeppiga siffror råder just nu den kanske mest uppgivna stämningen någonsin i svensk politik. Vem ska styra landet? Varför? Vem styr egentligen överhuvudtaget? Är någon hemma där på Rosenbad? Och vad vill de?
I princip samtliga partiledare lyser med sin frånvaro. Man tänker att det kanske är jullov fortfarande men nej, det är slutet av januari och vem har sett till exempel Jan Björklund på den här sidan året? Har Anna Kinberg Batra öppnat munnen?
Knappt, är känslan.
Det är grått och torrt. Ingen passion, inga personligheter, dystra miner.
Tur då, för en skata, att internet finns.
Inför det amerikanska presidentvalet har forna Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin nämligen kastat sig in på den politiska scenen igen, givetvis som Donald Trump-supporter, och framförde häromdagen sitt stöd genom någon slags rapinspirerad stand up-föreställning - komplett med stirrande blick, viftande händer och repliker som ”He is from the private sector, not a politician, can I get a Hallelujah?”. Mycket oklart om draget kommer att hjälpa eller stjälpa Trump, men effekten var i alla fall omedelbar.
Komikern Tina Fey, en van Palin-imitatör, gjorde en lysande tolkning av talet på ”Saturday night live” och ”Late show”-värden Stephen Colbert jublade. ”Jag önskar att Palin hade kunnat stötta varenda kandidat”, ropade han exalterat.
Nu får världen förstås vara tacksam för att Sarah med allra största sannolikhet inte kommer närmare makten än att hon fick krama om Trump en gång på scen.
Men följden av hennes framträdande - att det liksom spritte till hos programledare, komiker, satiriker, rubrikmakare och mannen på gatan, att något oväntat och överraskande hände, att det blev lite liv - just det kan man avundas.
Sveriges inrikesminister Anders Ygeman berättade i en intervju i Expressen att han och kulturministern Alice Bah Kuhnke är de roligaste i regeringen. Tänk om man kunde få se exempel på det. Tänk om någon vågade kasta masken och säga något som inte var välregisserat eller på förhand vägt på millimetervåg?
Och om man dessutom kunde få ta del av smart politisk satir efter riksdagsdebatterna och ”Agenda”-framträdandena?
Förstå mig rätt nu: hellre knastertorrt allvar än animerad galenskap. Men när allt är grått och frånvarande och dystert längtar man faktiskt. Inte efter kontroversiella vapenälskare med storhetsvansinne, men efter en gnutta färg och kanske till och med ett skratt.
Insnöat
En snöstorm i New York blev Snowzilla och CNN-reportrarna bar både specialdesignade jackor och skidglasögon när de rapporterade från vinterfronten, trots att guvernören försäkrade att allt var lugnt och att man gott kunde ta sig ut och leka i parkerna.
Bortsnöat
Enda nackdelen med att snön smälter bort as we speak är att pulkan måste stoppas in i förrådet igen. Kanske möts min barndom och min sons barndom allra bäst i en riktigt hal backe.