Hade gärna sett att filmmakarna bakom ”Call girl” dömts
Det är synd att familjen Palme inte vågade stämma upphovsmännen bakom filmen ”Call girl”. Att Olof Palme förtalas i filmen är kristallklart. Han utpekas tveklöst som brottsling och i högsta grad klandervärd eftersom filmen skildrar hur han har sex med ett prostituerat barn.
För detta finns inga som helst hållbara belägg och förtalsmålet borde därför vara en säker vinnare. Borde vara, alltså. Men problemet är att när det gäller förtal i konstnärlig och tryckt form finns inte några säkra vinnare. Och förloraren får stå för rättegångskostnaderna, i det här tänkta målet uppskattningsvis en miljon. Till det kommer obehaget i att angripa konstnärligt eller litterärt förtal eftersom man då kommer att utmålas som motståndare till såväl den konstnärliga friheten som yttrandefriheten.
Jag är stark anhängare av konstnärlig och litterär yttrandefrihet, bland annat för att det är mitt levebröd. Ändå hade jag gärna sett att filmmakarna dömts i domstol och åkt på ett mycket stort skadestånd (eftersom de har haft ett kommersiellt skäl att krydda historien om Geijeraffären med förtal av Olof Palme).
Geijeraffären från 1977 och framåt är sannerligen tillräckligt skandalös och dramatisk i sin sanna version. Inte heller Olof Palme kommer ur denna sanna version med hedern i behåll.
Rikspolischefen Carl Persson gick vid två tillfällen till statsministern Olof Palme med dokument som utpekade justitieministern Lennart Geijer för samröre med prostituerade, vilket var lagligt men ytterst olämpligt. I november 1977 berättade Leif GW Persson, som då arbetade i rikspolisstyrelsen nära högste chefen, historien för Peter Bratt, som då var reporter på DN och DN publicerade historien.
Olof Palme förnekade allt och kallade Peter Bratt för ”kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen”. Dagens Nyheter tog fegt tillbaks allting och bad om ursäkt. När saken flöt upp på nytt ljög Olof Palme på nytt, denna gång i riksdagen. Det dröjde ytterligare många år innan sanningen uppdagades.
Detta är, i all korthet, Geijeraffären. Som synes är det en bra story för den som i film eller litteratur vill skildra ett demokratiskt samhälles ibland vidriga baksidor. Och det rörde sig inte om skvaller på nivå ”kaffeflickor” utan om en historiskt väldokumenterad jätteskandal, som flera författare, bland dem Leif GW Persson, använt som förlaga eller delinnehåll i romaner. Det har varit problemfritt därför att författarna använt den dokumenterade Geijeraffären. Och så kommer dessa olyckor till filmmakare och förstör varje möjlighet till berättigad och stark samhällskritik genom att sabba hela historien. Och det är inte nog med att de gör Olof Palme till huvudsaken i sin historieförfalskning. Än värre hittar de på att historien tystas ner, så att ingenting kommer ut. Vi skulle därmed aldrig ha hört talas om Geijeraffären som i verkligheten är en av 1900-talets större offentliga skandaler. Filmberättelsen inför nämligen en hederlig snut modell 1 A som är på väg att nysta upp historien. Då mördas han av säkerhetspolisen på diffusa order uppifrån den politiska makten, rimligtvis stats- eller justitieministern.
Bakom denna historieförfalskning måste det finnas någon sorts intellektuell kortslutning. Geijeraffären tystades ned genom att regeringen beordrade Säpo att mörda en hederlig kriminalpolis? Det är en konspirationsteori i nivå med föreställningar om att det var Säpo eller gröna små män från Mars som mördade Olof Palme.
Filmmakarna begick därmed ett förräderi mot samhällskritiken. De nyttjade sin vida konstnärliga frihet till att sabotera vår historia. Och det är därför jag vill åt dem. De är maktmissbrukare själva när de förvandlade en historia om just maktmissbruk till skvaller. Det borde ha stått dem dyrt.
För Övrigt
... den notoriskt omdömeslöse ”spionåklagaren” Tomas Lindstrand begick väl tidigt aprilskämt när han låtsades vilja åtala överbefälhavaren Sverker Göranson för att denne skulle ha talat sanning om svenska försvarets status. Hade det således varit bättre och lagligare att ljuga för skattebetalarna?
… Pernilla August rånades på sin rättmätiga guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll när juryn tydligen blandade ihop filmens undermåliga kvalité som samhällsskildring med skådespelarinsatserna.