Det var dårskap att välkomna Grekland
Tusentals politiker och tjänstemän i EU måste ha vetat hur det stod till: korruption, labyrintisk byråkrati, skatteverkets impotens, en statsapparat som inte fungerar.
Ändå välkomnades Grekland in i eurosamarbetet med öppna armar. Det räckte med att regeringen organiserade några skakiga, och falska, siffror – nu har vi ordning på finanserna! – så öppnade man champagneflaskorna i Bryssel.
Euron var dårskap.
Hur skulle Grekland, ett u-land mer än en välordnad industrination, kunna ha samma valuta som den ekonomiska supermakten Tyskland?
Dårskapen är uppenbar nu, men var det inte då.
Jag röstade för att Sverige skulle ansluta sig. Jag betraktade euron som en fortsättning på unionen, det vill säga som en förlängning på det unika fredsprojekt som EU är.
Dess tanke fanns långt innan fransmän och tyskar bildade kol- och stålunionen efter andra världskriget. Författaren Nils Herman Quiding i Malmö, till exempel, gjorde redan på 1860-
talet en skiss av ett framtida, förbrödrat Europa. Tanken är storslagen:
”Alla europeiska samhällen äro hädanefter förenade till en enda stat... Statsspråket skall vara engelska, hvilket hvarje barn måste lära utom sitt modersmål. Samhället inlöser kommunikationsmedlen, ett enda slag av mått och vikt är allmänt gällande och likaså ett statsmynt...”
Ledare må vara cyniska eller känslosamma, kortsynta eller strategiska, korkade eller kloka. Ibland håller jag med dem, ibland inte, ibland skrattar jag åt dem. Men jag har alltid trott att de på ett ungefär vet vad de gör. Utgångspunkten är ändå att allas vårt handlande grundas på förnuft.
EU:s ledare välkomnade Grekland och hoppades att problemen skulle lösa sig så småningom, med hjälp av generösa subsidier till skojarna. De var lika sorglösa som Nils Herman Quiding när han drömde om förbrödringens kontinent. Skillnaden mellan dem och Quiding är att de hade makten att förverkliga sin fantasi.
Ironiskt nog kommer termen för ett sådant agerande från antikens Aten. Det kallas hybris.
Naturligtvis har jag innerst inne alltid vetat det. Historien är proppfull av dåraktiga politiker och grandiosa beslut grundade på önsketänkande. EU-ledarnas ansvarslöshet kan mycket väl döda Nils Herman Quidings vackra dröm.