Arbetslös i framtiden – då kanske det blir mer utförsåkning än utförsäkring
Fredrik Reinfeldt är arbetslös, och han har aldrig varit lyckligare.
I förra veckan befann han sig på kärlekssemester i Alperna, friställd och utvilad, när nyheten om hans nya kärlek kablades ut över landet.
Det var för övrigt samma vecka som resultaten presenterades från en kontroversiell forskningsstudie i Blekinge.
Under nio månader har psykologen Alain Topor följt hundra långtidsarbetslösa med psykiska problem. Vad skulle hända om de istället för antidepressiv medicin fick varsin femhundring i månaden?
Pengar som gick till sånt som annars skulle ha varit ”onödigt”. Vandrarskor och finare underkläder. Middagar. Bowling med kompisar.
Redan efter ett halvår var det tydligt: den extra femhundringen gjorde personerna i studien både gladare och friskare. De upplevde lägre grad av ångest och depression, ett rikare socialt liv – och behövde betydligt färre dagar av psykiatrisk vård. Den destruktiva loopen av psykisk ohälsa, arbetslöshet och ensamhet var möjlig att bryta. Det kostade mindre än en tjuga om dagen.
Vad som gör studien kontroversiell är inte bara att den bråkar med en läkemedelsindustri som tjänar enorma summor på den lavinartade ökningen av antidepressiva preprat. I en svensk kontext utmanar den också synen på arbete och lycka.
Fredrik Reinfeldt och hans nymoderata era lärde oss ju att människovärde och yrkesidentitet hör samman.
Andra riksdagspartier har antagit deras världsbild. ”Jobben” var den viktigaste valfrågan.
Under tiden har den svenska arbetsmarknaden alltmer utvecklats till en absurd paradox.
Allt fler människor tvingas arbeta alldeles för mycket.
Medan andra inte får arbeta alls.
Samtidigt är det inte längre så att folk måste jobba för att tillväxten ska öka. Det är istället tvärtom: tillväxten måste öka för att folk ska få jobb.
För den som inte har ett jobb skapas i bästa fall meningslösa arbeten, i värsta fall en spiral av misär, desperation och hånfulla erbjudanden om ännu en kurs i hur man skriver ett slagkraftigt cv.
Och framtiden ser ju inte direkt ljus ut. Inom tjugo år beräknar forskare att mer än hälften av dagens svenska jobb sköts av maskiner.
Snart kommer vi behöva ha en riktig politisk diskussion om vilka som ska arbeta, hur mycket, och varför.
Då kommer också diskussionen om medborgarlön behöva behandlas som något annat än en vänsterflummig utopi.
Och kanske kan då någon citera den gamle socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”
För att inte tala om älskog och utförsåkning.
Kalla det gärna Lex Reinfeldt.
Medborgarlön
Även kallat basinkomst. Idén om en lägre inkomst till alla medborgare utan krav på motprestation har oftast ansetts avfärdats som utopisk. Under 1970-talet intensifierades debatten för att sedan åter ta fart i samband med finanskrisen. I år ska Schweiz folkomrösta i frågan. Tidigare drevs frågan av Miljöpartiet, men anses för närvarande ”politiskt död”.
Robotarna tar över
Dagens Arbete har under de senaste veckorna skildrat hur arbetsmarknaden kommer förändras i grunden under de kommande tjugo åren. Med anledning av denna serie tillsätter nu regeringen en ”robotgrupp”. Vad ska vi göra när femtio procent av jobben automatiseras?