Efter resan kom insikten: fasen vad svensk jag är

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Plötsligt bara stod jag där, i 33 grad-ers värme, med passet i handen och andan i halsen. Jag var i Kina! Landet med muren, förbjudna staden, torget och sin blodiga historia. Men samtidigt; det nyöppnade, nyrika, växtvärkande och motsägelsefulla landet. Neon, skyskrapor och KFC i varje gathörn. Samtidigt som ruffiga kvarter ligger granne med Gucci-butiker. 

Under min resa dundrade jag in i några rejäla kulturkrockar som jag tänkte dela med mig av här och nu: Först av allt; hur hamnade jag i Kina?

Jo, min kille Per är kompositör i ett band som spelar kammarmusik, och de var alltså på turné i Kina. Jag var med som lyxhustru.

Bara en sån sak. Som grädde på det moset så spelar han ett instrument som är lika svårförståeligt, otillgängligt och sällsynt som det är att uttala. Det heter bandoneon och ser ut som ett dragspel.

Pers instrument är värderat till 70 000 kronor och hans band kan inte spela utan det.

I Peking där vi befann oss, finns det

36 000 taxibilar. Det var inte konstigt att vi alla bröt ihop när vi insåg att vi glömt just bandoneonen i bagageutrymmet på en av dessa bilar. Inget kvitto, inget registreringsnummer ... Men Storebror ser fortfarande allt i Kina. I varje gathörn i hela Peking sitter nämligen en kamera. En svindlande tanke. Ständig bevakning med inspelning.

På polisstationen zoomade poliserna helt enkelt in just vårt gathörn, våra taxibilar, och oss (det var otäckt att se sig själv bli helt lagligt smygfilmad) och kunde sen med hjälp av GPS och mutpengar spåra vår chaufför. Bandoneonen var tillbaks!

Vidare till ytan. I shopping-Kina härskar västidealet. I reklam och media får bara dom mest västliknande asiaterna rum. Det är så beklämmande.

På stora bilder ler dom med sina hudblekningskrämer. I Kina är det en stor grej det här med det mongoliska ögonlocket. Alla har det, men det är hopplöst ute. Har du inte råd med en plastikoperation kan vilken tonårstjej som helst visa dig hur du fäster ett genomskinligt plast-klistermärke längs övre fransraden för att uppnå önskat resultat. Voilá, det åtrådda vecket är på plats!

Något annat som jag som vegan lade märke till var dom vakuumförpackade hönsfötterna man kunde köpa i närmaste tobaksbutik, fågelhuvudena på tallriken, ormarna i glasburkarna och kycklingreklamen där kammarna fortfarande lyste röda.

Min första känsla var att det var makabert och grymt. Men sen kände jag att det är rätt smart och ärligt – du ser vad du äter.

Det sista

och värsta på min Kinalista slutligen: På två veckor befann jag mig i kvav åskvärme under ett lock av tjock smog. Inga moln, ingen blå himmel.

Skymtade man nån gång solen så såg den ut som en smutsig apelsin i fjärran. Jag saknade min himmel.

Det var en fantastisk resa med omtumlande upplevelser, som dock fick mig att inse att fasen vad svensk jag är.  Jag är Lill-Babs.