Allt är inte svart eller vitt – inte ens otrohet
Läs Olivia Svensons kolumn
Jag fick höra att en pojkvän varit otrogen. Hur reagerade jag?
Genom att döda budbäraren. Jag pratade inte med henne på flera år, kunde inte se henne i ögonen. Stod inte ut med tanken på att hon visste något om mig och mitt som jag inte själv visste.
Hon var inte en del av mitt förhållande. Men hennes medlidande gav mig skavsår.
2010 kommer att gå till historien som otroheternas år. De kända blev bedragna och vi satt på första parkett. Elin Nordegren, prinsessan Madeleine, Sandra Bullock, Cheryl Cole, Eva Longoria. Nyligen släpptes skandalboken om kungen, där det påstås att han ska ha haft en affär.
Vad gör vi som tittar på?
Vi fyller en säck full av sympatier – som lätt blir en börda för personen som måste bära den.
Jag skulle inte vilja vara drottning Silvia nu. Hon vet förstås att alla går runt och pratar om hennes makes eventuella otrohet. Undrar om hon
vetat. Om hon är arg. Ledsen?
Förmodligen kommer vi aldrig att få några svar på våra frågor. Hon har ingen skyldighet att redovisa för oss. Och så länge hon inte gör det har vi ingen rätt att trycka någon offerstämpel i hennes panna.
I konsumtionen och rapporteringen av andras otrohet skapar vi en viss dramaturgi. En enkel dramaturgi, med förutbestämda roller. Ett offer och en förövare.
Vi bestämmer gärna hur andras privatliv och hur andras lidande ser ut. Trots att vi ofta vet så lite. Och vi har en förmåga att uppbringa enorma mängder medlidande för folk vi inte känner. Kanske för att ursäkta att vi klampar in i deras sovrum, dit vi anser oss ha tillträde. Kanske för att vi själva drabbats, och finner tröst i att även kända kvinnor som Elin bär på samma öde.
När vi rollbesätter vår film och slår oss ner i salongen vill vi inte ha nyanser. Det ska vara svart och vitt. Rätt och fel. Vi glömmer bort att livet är en enda gråzon.
Själv har jag både bedragit och blivit bedragen.
Jag vill inte ha medlidande, jag vill heller inte bli spottad på.
Min stämpel väljer jag helst själv.