De häktade för skotten i Farsta är berättelsen vi glömde
En ung man i häktets gråa kläder.
Han är en påminnelse om en sanning som inte tycks få plats i den upphetsade berättelsen om morden och sprängningarna och de högljudda kraven på rikspolischefens avgång.
Skotten i Farsta går för övrigt att sammanfatta med en siffra: två döda, två skadade, två misstänkta.
En av dem, bara 19 år gammal, mellanblont hår, glest skägg, leds in mellan vakter.
Säkerhetssalen, Södertörns tingsrätt, helgens stora medieintresse för de senaste morden har redan börjat svalna, få journalister är på plats för häktningsförhandlingen.
Vad rör sig bakom den självsäkra blick mannen ger oss på åhörarbänken?
Härifrån till fällande dom för skotten som ekade över Farsta torg är steget långt, den misstänkte nekar, men för brottslighet av den här arten är livstids fängelse inte bara en möjlig utan rent av trolig påföljd.
Angelica Runesson, åklagare, får ordet, hon begär ynglingen häktad, två mord, två mordförsök, ett grovt vapenbrott, ett fall av våld mot tjänsteman.
Stängda dörrar begärs och stängda dörrar blir det, meddelar rådman Beatrice Blylod.
Efter en polisjakt nerför motorvägen i en av de mindre diskreta flyktbilarna i svensk kriminalhistoria, orange BMW utan registreringsskyltar, kunde denne unge man och den andre misstänkte gripas.
I febern över ännu en uppgörelse, ännu ett mord, ännu en skjutning på allmän plats glöms en viktig sak bort.
Vid de flesta skjutningarna grips faktiskt numera misstänkta.
Sant är att de 20 procent uppklarade gangstermorden är en internationellt ganska låg siffra, sant är att skjutningarna inte tycks avta nämnvärt, sant är att ligorna hela tiden tycks fyllas med nya fotsoldater, barnsoldater.
Samtidigt: just nu sitter drygt 100 personer häktade, misstänkta för inblandning på ett eller annat sätt i den pågående våldsvågen i Stockholm, 130 vapen har tagits i beslag.
Hittills i år har över fyrtio våldsdåd avvärjts bara i huvudstaden och de senaste årens mordepidemi i Järva tycks gå mot sitt slut.
Från andra delar av landet kommer liknande rapporter, Malmö har fått ner dödsskjutningarna markant, Göteborg likaså.
440 individer har dömts till sammanlagt drygt 2 700 fängelseår.
Jag påpekar inte allt detta för att försöka ge sken av att detta är ett lugnt och fridfullt land.
Tvärtom, Sverige intar en dyster förstaplats över dödligt skjutvapenvåld bland unga män i EU och sprängningarna är på en för västvärlden unik nivå.
Jag påpekar detta för att det offentliga samtalet tycks glömma bort att polisen faktiskt inte är helt misslyckad.
Ett offentligt samtal där Sverigedemokraterna än en gång och mer högljutt än tidigare kräver rikspolischef Anders Thornberg avgång.
En så patetisk symbolpolitik. Thornbergs förordnande går ut i februari, vi befinner oss redan i mitten på juni och det är svårt att få en efterträdare på plats innan han ändå ska avgå.
Ingenting tyder för övrigt att det närmaste halvåret skulle bli bättre med en annan rikspolischef.
20 minuter senare meddelas beslut i Södertörns tingsrätt. Mannen häktas på sannolika skäl för samtliga de brott åklagaren påstår att han har begått.
En snabbt avklarad förhandling och en domare som inte behövde tid för att tänka igenom sitt beslut. Bevisen tycks vara hyfsade.
Proceduren upprepas. Ännu en 19-åring, mörkare hår än kumpanen men likadana gråa kläder och samma trotsiga uppsyn.
Även han förklaras snart häktad.
En vakt ger honom en mugg vatten, han dricker lugnt, växlar några ord med sin advokat, tittar nyfiket på journalisterna, sträcker fram armarna mot handbojorna.
Åklagare Runesson låter sig intervjuas utanför sal 1, hon säger att en hel del utredningsarbete återstår, men hon är optimist, det finns bevis, ett vapen har hittats.
”I nuläget säger jag ingenting om motivbilden”.
Sverige kunde ha mått bättre. Men detta är ett land som också kunde ha mått sämre.