Sverigevännerna har skändat flaggan
Svenska flaggan är inte vacker. Men även om den ser ut att vara ritad av ett barn så tycker jag om den. Den ser snäll ut. Som en heraldikens huvudfoting, kanske tillhörande ett leksaksland befolkat av playmobilmänniskor som aldrig kastar sig framför märklintåget.
Nu är det inte många nationer som faktiskt har en vacker flagga. Schweiz och Japan kanske. Och Kanada förstås. Den rödvita tråden är väl förtöjd i mina egna böjelser. Nämnde jag England? (Den vita med det röda korset, inte den överarbetade brittiska unionsflaggan.)
Men jag känner mer för den blågula. Kan riktigt rysa när jag ser den smattra i aktern på någon träbåt eller simma i stim över stugtaken på Dragsö i Karlskrona. Eller bölja i kurvan på en fotbollsarena i en annan tidszon.
Det är ett bra rys. Men det är ingen ren känsla. Inte längre. Den har fått lite järnsmak de senaste åren.
Det är ju så väldigt konstigt när “sverigevänner” febrar om att det är den politiska korrekthetens fel att människor blivit ängsliga kring flaggan och nationalsången – när det egentligen bara är “sverigevännernas” fel.
Jag kände ingen ängslan alls inför flaggan innan den nationalistiska rörelsen började hemsöka landet på allvar och politisera symbolerna.
I dag kan jag inte se flaggan utan att tänka på rasism. Inte för att jag hört någon säga att flaggan är rasistisk, däremot har jag hört hundratals, kanske tusentals, röster från den snarstuckna internet-organismen kring landets nu tredje största parti upprepa myten om att flaggan är anklagad och hotad. Och jag måste ha sett tusen meter rasism kavlas ut under blågula avatarbilder på nätet. Är det konstigt om en ängslan kring de färgerna smyger sig på?
Och jag kan inte längre höra nationalsången utan att påminnas om människorna som låtsas att man inte får sjunga den. Om den påhittade konflikten. Den där som är bränslet för den ”sverigevänliga” rörelsen och därför måste uppfinnas om och om igen. Till sist fick den fäste i verkligheten och nu ligger den där och larmar som en ostämd tangent i bakgrunden.
Om nio dagar spelar Sverige öppningsmatch i fotbolls-VM och strax innan ska jag se spelarna mima sig igenom nationalsången och höra den ostämda tangenten. Det spelar ingen större roll, bollen är fortfarande rund men det är så sorgligt bara, att försurningen sipprat ut i allt som är vackert. Eller åtminstone i högtider och skolavslutningar och ödesmatcher i andra tidszoner.
Det är en oerhörd bedrift av den “sverigevänliga” rörelsen, en seger, som att de lyckats förgifta själva sommaren. (Riktig sommar är det ju bara när det spelas ett fotbolls-VM och man känner vittringen av en möjlighet att få återuppleva den riktigaste sommaren av alla, den från 1994.)
“Sverigevännerna” är inte ensamma om att uppfinna konflikter, varje hörn av samtiden är politiserat men det blir särskilt parodiskt att just det här gemensamt ägda hörnet ska försuras och förstöras för alla av de som säger sig älska det mest.
Det är svårt att urskilja någon omedelbar fröjd i den “sverigevänliga” rörelsens förhållande till nationen och dess ledmotiv. Om det är något som förenar de “Sverigevänner” jag mött (både analogt och digitalt) så är det snarast ett ständigt famlande efter någonting att uppröras över. Från utsidan ser det mest ut som en andfådd och glädjelös kärlek, lite som en kontrollerande och våldsam man älskar sin familj. Alltid på sin vakt. Olycklig och misstänksam.
Och allt som är vackert förgiftas.
Under en period var min förstfödda son lite besatt av arméns musikkår. Mest av trumslagaren. Han fick en egen liten marschtrumma att hänga runt halsen och sedan trampade han runt i lägenheten med höga knän och hamrade tills det ringde i öronen på oss. Han älskade att marschera. En nationaldag fick han en liten blågul flagga av någon omtänksam främling och började genast marschera ner för gatan med flaggan i handen. Bland folk. Då kom järnsmaken och jag hörde mig själv föreslå att han kanske inte behövde marschera med flaggan. Det var superängsligt förstås. Jag skämdes över mig själv. Han är ju bara ett barn. Sen blev jag arg. På den där rörelsen som förgiftat så mycket.
De som skändat flaggan.
Flaggan är politisk i dag. Inte för att den tillhör något läger utan för att den gjorts till ett slagfält. Att vägra förhålla sig till det blir också politiskt.
Och om du tänker att nationalsången inte är politiskt laddad i dag, föreställ dig kulturdebatten som skulle blossa upp om TV4 valde att återinföra traditionen att alltid avrunda nattens sändningar med nationalsången. Twitter skulle gå sönder. (Ingen hade ens noterat om TV4 dessutom återinförde traditionen att visa mjukporr från Playboy strax innan nationalsången lotsade tittaren ut i myrornas krig.)
Det måste finnas en flashbacktråd om att det är PK-elitens fel att TV4 slutade spela nationalsången om nätterna? Undrade jag en gång och tittade efter.
Det fanns två.
Jag saknar tiden när de påhittade konflikterna bara låg och jäste i nätets krypgrund. Tiden innan den stora försurningen.