Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

Paranoia skänker mening åt livet

För att välja ett exempel ur de fimptäta drink-slattarna från de senaste årens fest:

Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar”.

Vänta, nu. Jag är strax färdig.

Kort resumé: romanens Maja Lundgren ger sig på större delen av den så kallade kultureliten. Hon ser dolda budskap, riktade mot just henne, i ordval, rubriker och till och med typografin på Aftonbladets kultursida. Hon är alltså paranoid.

Så vitt jag vet är det få paranoida människor som njuter av att stå i centrum. Tvärtom. De skulle vilja bli lämnade i fred. Å andra sidan.

Just det: å andra sidan.

Det fina med paranoia är att den skänker mening. Plötsligt hänger saker ihop. Allt. Det finns ett syfte med varje liten detalj: Mannen som går på andra sidan gatan, kaffesumpen som läcker ur soppåsen, en plötslig doft av bacon i trapphuset.

Ingenting är längre slump, eller skitsak eller innehållslös vardag. Allt är på väg någonstans och allt angår just mig.

Det kan bli för mycket mening. Men på sätt och vis har den paranoide hittat något som människan letat efter sedan Adam hörde ljudet av äpple mellan malande oxeltänder.

Gör det här experimentet: det måste väl finnas en motsats till paranoia. Ett tillstånd som innebär att ingenting verkar hänga ihop med något annat. Att allt är slump, skitsaker, innehållslös vardag. Utan mönster och mening. Att inte ens ett artonmeters timmerlass angår dig, om det så rullar över din kropp.

Depression, kanske det kallas. Inte så muntert. Minst lika skrämmande som paranoia.

Och vart vill jag komma? Frågar ni med den lätt paranoides tro på mål och mening.

Egentligen ingen särskild stans. Men hitåt, ändå: Jag har inte sett den nya Baader-Meinhoffilmen än. Men jag har läst det som har skrivits, noterat en lätt längtande underton här och där och jag antar att det snart dyker upp t-shirts med Ulrike Meinhof på.

Det gör mig varken rädd eller förbannad. Jag tror inte att risken är särskilt stor för att filmen ska inspirera någon att tutta på ett Pris-XTRA, råna Ikanobanken, eller kidnappa kapitalist-lakejen Boxer-Robert. Men det är intressant hur lockande det är med mening och mönster och mål, även om det innebär vansinne. Och vilken mental råstyrka som krävs för att stå ut med den här alldeles vanliga, normala, halvsammanhängande vardagen.

Följ ämnen i artikeln