Diplomaterna – inte alltid så diplomatiska
Någon har sagt: ”En diplomat är en person som kan be dig att dra åt helvete på ett sätt som gör att du faktiskt ser fram emot resan.”
Svensk utrikespolitik har under seklernas gång ibland hörts genom megafoner på torgen. Oftare har det bara varit ett stilla mummel bakom låsta dörrar. Då och då reagerar näringslivets toppar mot den förda politiken.
Drivna av sin egen girighet försöker de tysta megafondiplomatin. Inga direktörer applåderade då Sverige angrep rasåtskillnadspolitiken i Sydafrika eller de amerikanska bombningarna av Nordvietnam. Eller då Olof Palme kallade fascistdiktatorerna i Spanien, Portugal och Grekland för ”satans mördare” och kommunistledningen i Prag för ”diktaturens kreatur”. Näringslivets toppar såg sina feta kontrakt fladdra iväg till konkurrenter i mer lågmälda länder. Men raspolitiken försvann, de satans mördarna och diktaturens kreatur sopades bort och en dag kommer även den rubbade regimen i Saudiarabien att försvinna.
Diplomati är en fascinerande konst. Ibland kan oändliga samtal pågå i månader bara om formerna för de verkliga
förhandlingarna, som inför den Westfaliska freden 1648 då Sverige blev en stormakt. Då diskuterade diplomaterna i månader om hur fredsdelegationerna skulle se ut. Hur många deltagare? Vilken rang ska de ha? Vem ska komma först in i rummet, eller ska bägge parter komma in samtidigt genom var sin dörr? Vem ska prata först? Ska delegaterna ha hattarna på sig hela tiden? Om inte, vem tar av sig hatten först? Ska samtalen föras på modersmålet genom tolk eller på annat språk. Latin? Franska? Ska herrarna sitta på stolar med eller utan armstöd?
Efter förhandlingar följer ofta en kommuniké. Om det står att samtalet var ”ett livfullt åsiktsutbyte” kan det betyda att delegaterna var totalt oeniga, att de skrek och gapade och var nära att kasta mineralvattenflaskorna på varandra.
Ibland är de diplomatiska breven mycket tydliga, som då Johan III på 1570-talet hade ett minst sagt ”livfullt åsiktsutbyte” med den ryske tsaren. Krig och en serie diplomatiska sammanstötningar ledde till att Johan och tsaren skällde ut och förolämpade varandra så mycket de kunde. Tsaren lät förstå att Johan var son till en bondlurk som kommit upp sig. Johan svarade att tsaren var en ”ärelös träl och en kristen huvudljugare och tyrann.” Men då hade ett nytt krig redan brutit ut eftersom ryssarna trädde upp den svenske ståthållaren i Estland på ett järnspett och grillade honom över öppen eld.
Ett av historiens mest ursinniga och oförskämda brev skrevs av Zaporogkosackerna i Ukraina till den turkiske sultanen 1676 som svar på sultanens krav på kosackernas underkastelse. Så här stod det i brevet där kosackerna hånar och förlöjligar sultanens många titlar:
”Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna rumpa? Din armé slukar vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! Du, Din babyloniske kökspojke, makedoniske tunnbindare, bryggare från Jerusalem, getapojke från Alexandria, Stora och Lilla Egyptens svinaherde, armeniska galt, tatariske bagge, skurk från Podolien, Kamenats bödel, världens och underjordens tokstolle, därtill en dåre inför Gud, Djävulens ättling, sendraget i vår kuk, svintryne, hästrumpa, rödhåriga hund, odöpta skalle, knulla Din mor!
Så svarar kosackerna Dig, Din usling. Du kommer inte ens att få vakta kristna svin. Nu måste vi sluta. Vi vet inte vilket datum det är eftersom vi inte har någon kalender. Månen är på himlen, året i boken, och det är samma dag hos oss som hos er. Därför: kyss vår röv!”
Brevet finns inte i original, bara i kopior, så det kan hända att formuleringarna spetsats till under seklernas gång. Men brevets andemening är nog korrekt.
Den ryske historiemålaren Ilja Repin målade en rolig tavla på 1880-talet där man ser hur de skrattande kosackerna formulerar sin skrivelse.
Tyvärr finns det ingen tavla som visar sultanens min då han läste kosackernas utgjutelser, men någon underkastelse blev det inte. Kosackernas kamp pågår än.
VISSTE DU ATT ....
Först ut att erkänna USA
… svensk diplomati ibland varit förvånansvärt snabb? Sverige var först att erkänna USA, det skedde redan 1783 i Paris, då Gustav Philip Creutz för Sverige och Benjamin Franklin för USA undertecknade ett handels- och vänskapskontrakt i Paris.
Mao fick fort stöd
… Sverige var det första västerländska landet som erkände Folkrepubliken Kina? Det skedde i maj 1950 och gav Sverige en priviligierad ställning i Kina under flera decennier.
Erkände Finland snabbt
… Sverige och Ryssland samtidigt erkände den fria republiken Finland? Den finska självständighetsförklaringen kom nyårsaftonen 1917. Fyra dagar senare kom det ryska och svenska erkännandet. Tveksamheten var ändå stor i Stockholm där politiker menade att Finland aldrig hade varit självständigt och därför troligtvis snart skulle bli ryskt igen.