Gladast för S-cirkusen är regeringen och Reinfeldt
Om Fredrik Reinfeldt i sina böner tackar Stefan Löfven och Socialdemokraterna av hela sitt hjärta skulle ingen bli förvånad.
S-turbulensen har gjort att regeringens problem har hamnat helt i skymundan.
Socialdemokraterna kan konsten att sätta krokben för sig själva. S-kongressen för tre veckor sedan gick exempelvis som smort – fram till sista dagen.
Innan dess hade stora uppslitande bråk undvikits, partiledningen hade fått igenom större delen av sina förslag och Stefan Löfven hade kopplat greppet om sitt parti.
Men bara timmar innan kongressen hemförlovades hände det som brutalt ändrade bilden av ett enigt och harmoniskt parti. Ylva Johansson petades ur partistyrelsen och Omar Mustafa valdes till suppleant i samma församling.
Det ledde till en obeskrivlig cirkus som det kanske sattes stopp för i går då arbetarekommunen i Stockholm styckades upp. Ordförandeposten fick partivänstern och Veronica Palm behålla. Högerfalangen och Ylva Johansson kommer att få uppdraget som vice ordförande.
Att vissa hellre skulle beskriva det som en uppdelning mellan kompetens och brist på detsamma ändrar inte fundamenta. Arbetarekommunen styckades upp.
Gladast för S-turbulensen är självfallet regeringen. Deras problem har hamnat i fullständig medieskugga och där hade de sannolikt inte befunnit sig utan de röda kamraternas hjälp.
Att regeringen ligger efter i opinionsmätningarna är förmodligen det minsta av problemen. 17 månader före valet leder de tre rödgröna partierna över alliansen med drygt fem procentenheter. Men att väljarbarometrar så långt före valet ens ger en fingervisning om valresultatet är det ingen som tror.
Ett betydligt större problem är anklagelserna om idélöshet och passivitet. Att oppositionen gnäller kanske regeringen kan stå ut med. Men nu kommer kritiken också från de egna.
I veckan stötte jag ihop med en ledande borgerlig debattör som kallade regeringen ”närmast brottsligt passiv”. En politisk anställd tjänsteman sa samma sak.
Ungefär samtidigt blev jag bjuden på lunch av en framstående ungdomspolitiker från ett av allianspartierna som ville prata om behovet att få i gång en idédiskussion i alliansen.
Små tecken måhända. Men de pekar i en enda riktning och den är illavarslande för Fredrik Reinfeldt som omnämndes dubbelt så många gånger i Aftonbladet i mars förra året som samma månad i år.
Det värsta för honom är att kritikerna har mer rätt än fel. Regeringen styr fortfarande i hög grad efter valmanifestet från sommaren 2006. Det börjar bli mycket länge sedan.
