Jag kommer nog aldrig att få min älsklingsbil
Det är klart att det har med en för tidig 40-årskris att göra, att jag till slut faktiskt bestämt mig för att köpa den bil som jag älskat ända sedan jag såg Jerry Seinfeld köra den i Seinfeld i början av 90-talet - en Saab turbo 900 cabriolet. Jag har vittjat Blocket och bilsajter under de senaste månaderna och häromdagen hittade jag äntligen rätt. Jag åkte dit för att ta en titt på den och det var egentligen på väg dit som jag insåg att jag ju inte kan någonting alls om bilar. Jag har bara leasat bilar förut. Helt nya - går nåt sönder så kommer nån och lagar den. Jag har aldrig ställts inför problem. Jag har aldrig öppnat den där framluckan eller vad det heter. Jo, en gång när jag skulle fylla på spolarvätska. Det var obehagligt att se motorn. Men annars har jag mest öppnat bakluckan, när jag packar in grejer och så. Så när jag träffar mannen som ska sälja sin Saab så blir jag osäker.
Jag kan ingenting.
Vet inte vad jag ska fråga.
Men jag vill för allt i världen inte att han ska förstå hur lite jag kan. Vi går in i garaget och han drar undan ett skynke på ett nästan sakralt sätt, som om det är den heliga graal han har där under. Och jag förstår: Den här mannen är entusiast. Han älskar sin bil. Han tittar på mig skeptiskt när jag vandrar runt den. Jag inser att det inte är jag som ska testa bilen - det är han som ska testa om jag är en värdig ny ägare av den. Grunderna kan jag väl. Jag vet att man ska fråga hur många mil den kört. Och sen ska man fråga om mätarställningen stämmer. Tydligen kan man fubba med den på nåt sätt. Man ska också fråga nåt om lamellerna. Man ska kolla om de är … intakta? Eller bytta? Jag minns inte. Sen ska man fråga om det är någon rost.
”Är det nån rost?” frågar jag.
Mannen tittar på mig en kort stund och fnyser åt mig. Han svarar inte ens. Jag har förolämpat honom.
Ska jag sparka på däcken? Det har man ju sett i filmen. Varför ska jag göra det? För att se att det är luft i dem? Jag avstår.
Jag frågar om jag får provköra den och det får jag. Han sätter sig i passagerarsätet, vill inte lämna mig ensam i sin älskade bil. Sen börjar han föreläsa. Berättar om bilens ”stamtavla”, kolvstudsfjädrar, infästningar, topplockspackningar och rattutslag. Det är som att han vill trötta ut mig.
Han föraktar mig.
Skakad stiger jag ur, tackar och säger att jag ska ”tänka på saken”.
Han behöver inte tänka på saken. Han har redan bestämt sig - jag ska inte få komma i närheten av bilen igen.