Fotbojor skulle rädda liv – ligger oanvända i polisens förråd
Kerstin Weigl om fiaskot med övervakning av farliga män
Tanken var att de farligaste männen som struntar i kontaktförbud skulle övervakas elektroniskt och tvingas bära fotboja.
I polisförråd någonstans förvaras utrustningen – som aldrig någonsin använts.
Den nya lagen kom redan 2011, för att stärka skyddet för hotade, vanligen en kvinna som förföljs av en svartsjuk ex-man. Polisen skulle få larm när han överträder en viss beslutad zon.
Men först i somras levererades själva fotbojorna, 30 stycken, framtagna av engelska företaget Buddy till en kostnad på tre miljoner kronor.
Ännu har inte en enda person tvingats bära den.
Kraven är högt ställda. Först måste brottslingen kvalificera sig till åtgärden "utvidgat kontaktförbud", och efter att ha brutit även mot detta kan åklagare besluta om "särskilt utvidgat kontaktförbud" med övervakning.
Detta har ännu inte skett, åtminstone inte vad Rikspolisstyrelsen känner till.
Enkel är frågan inte. Vi kan knappast låta övervaka alla som fått kontaktförbud utfärdade, i storleksordningen fyratusen personer om året.
Men av dem får ungefär femtio personer ett hårdare särskilt kontaktbud - och nästan ingen kvalificerar sig för övervakning. Det var väl inte meningen?
Det är för långsamt, för lamt.
Kvinnan i Bagarmossen överlevde, hade annars räknats in i vår granskning av kvinnor som dödats av en närstående man, för närvarande minst 219 fall. Återkommande är bristen på tidiga, seriösa farlighetsbedömningar.
På 43-åringen blir det träff på nära nog alla varningssignaler: han är svartsjuk, besatt av att få tillbaka en kvinna, antas ha vapen och vara deprimerad, uppträder kränkt och självömkande ("du har förstört mitt liv") och struntar i kontaktförbud.
Att han visade vara en de farligaste av fyratusen med kontaktförbud kunde säkrast avgöras med kristallkula. I brist på sådana måste polis och åklagare försöka skydda hans offer. Verkligen försöka.