Skillnaderna är mer slående än likheterna
VISBY. Folkpartiet och Centern har regerat tillsammans i sexton år.
Men som partier är de som natt och dag.
Därför skaver det ibland.
Centern och Folkpartiet regerade tillsammans på 1970-talet. På 1990-talet. Och fortsätter på 2000-talet.
Men förutom att båda numera understryker att de är liberala är kanske skillnaderna mer slående än likheterna.
Därför är det inte konstigt att statssekreterare Johan Britz (FP) på ett internt partimöte konstaterar att det inte alltid är frid och fröjd i relationerna. Det är ett faktum.
Däremot är Britz konstaterande pikant. Ett av Alliansens tyngsta besked till väljarna är att de kan regera ihop och att de har bevisat det, särskilt under de senaste mandatperioderna. Men samarbetet löper uppenbarligen inte alltid lika friktionsfritt som de vill ge sken av utåt.
Vattendelaren är kärnkraften. Den första borgerliga regeringen på 44 år, dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldins första regering 1976, sprack redan efter två år. Orsak: kärnkraften.
Fälldin hade före valet gjort klart att han inte kunde sitta i en regering som startade kärnkraftsreaktorer. FP och Moderaterna hade motsatt åsikt och efter dödfödda försök att hitta en gyllene medelväg startades aggregaten och partierna gick skilda vägar. Ola Ullsten (FP) efterträdde Fälldin som statsminister och fick leda Sveriges hittills enda FP-regering. Om Centerpartiet surade? Såklart.
Schismen om kärnkraften har fortsatt. När regeringens fyra partier 2009 slöt en energiöverenskommelse var det många centerpartister som tyckte att de lurat skjortan av särskilt Folkpartiet.
Överenskommelsen tillät visserligen att tio nya reaktorer byggs. Men bara på samma platser som de nuvarande står. Och helt utan statliga subventioner.
På pappret hade Folkpartiet vunnit en storvinst, ny kärnkraft fick byggas. Men den skulle bära sina egna kostnader och därmed bli så dyr att den sannolikt skulle bli olönsam, väste centerpartisterna skadeglatt ur mungipan.
Kärnkraften är dock inte det enda som skiljer FP och C. Folkpartiet vill gå med i Nato, det vill inte Centern. FP vill förstatliga skolan medan Centern föredrar närodlat för att ta ett par exempel.
Men också partikulturerna är olika. Centern är ett utpräglat landsbygdsparti och kallar sig stolt för en folkrörelse. Medlemmarna är dubbelt så många som Folkpartiets.
Nästan hälften av C-väljarna, 43 procent, är uppvuxna på ren landsbygd. De är i högre grad än befolkningen akademiskt utbildade. Framför allt i sektorerna jord, skog och miljö.
En majoritet av Centerväljarna är kvinnor, övervikten är särskilt påtaglig bland yngre.
Folkpartiet däremot är ett typiskt stadsparti och mer hierarkiskt än Centern. Folkpartisterna är i ännu högre grad än sina C-kamrater akademiker, ofta med pedagogisk examen, och tjänar mer än genomsnittet.
På Centerns kongressfester dricks och dansas det med god aptit. På Folkpartiets, som har rötter i nykterhetsrörelsen, är det inte lika uppsluppet.
Det fanns en gång planer på att slå ihop FP med Centern. Fälldin, liksom dåvarande FP-ledaren Gunnar Helén, slogs länge för det. Men Centerns förtroenderåd totalsågade idén 1973 vid ett dramatiskt möte som i den borgerliga historien kallas ”Uppsala möte”.
Det blev en allians i stället. Fast drygt trettio år senare.