Konsten att lura en demon
– Allt ordnar sig, säger förlagets redaktionschef och ler mot mig och förlagschefen nickar och ler mot henne och jag försöker knyta ihop ringleken med ett eget leende men det kommer inget för jag har inte gått kursen som alla människor i förlagsbranschen har gått, den där man får lära sig att dalta med neurotiska konstnärssjälar och säga att allt ordnar sig medan det inte ordnar sig.
– Vi måste elda upp alla böckerna, säger jag igen.
– Man eldar inte böcker, säger redaktionschefen utan att sluta le.
– Jag betalar ur egen ficka, säger jag.
Tydligen.
Det är konstigt sagt för jag vet inte vad det skulle kosta men jag säger det och nu nickar i alla fall förlagschefen åt mitt håll. Han smakar på kroken och ögonbrynen stiger på ett öppnande sätt. Redaktionschefen noterar ögonbrynen och slutar le.
– Man kan inte elda upp tusentals böcker som det inte är något fel på, DET KAN MAN BARA INTE GÖRA, säger hon och det börjar bli tydligt att det är den historiska laddningen som plågar henne.
– Alltså vi skulle ju inte bokstavligen bränna böckerna, vi mackar dem bara, nynnar förlagschefen och jag tänker att ”macka” måste vara branschspråk för makulera som i sin tur är branschspråk för finhacka.
– Det är ju inget fel på boken, piper hon mellan tänderna.
Leendet är tillbaka.
Men det är fel på boken.
Jag lider med henne. Mest lider jag med mig själv men jag lider med henne också. I veckor har hon hanterat mitt fingrande på pappersprover och lyssnat på min ängslan utan att sluta le. Jag har haft ryggskott också, vilket gett min röst en ovanligt krävande melodi. Jag har legat på förlagets soffa och varit outhärdlig och hon har sagt att det ordnar sig medan det inte ordnat sig.
En dag sa hon att jag är det krångligaste hon stött på under sina 20 år i branschen (och detta var innan jag ville elda upp boken) men jag trodde henne inte. Lena Andersson ligger ju på samma förlag och jag kan inte föreställa mig att jag skulle vara krångligare än Lena Andersson. Inte för att jag vet men Lena Andersson har ju en utpräglat krånglig aura. Tänk om jag är krångligare än Lena Andersson ser ut att vara?
Fast jag varnade dem! Redan innan kontraktet skrevs. Papperet måste ha exakt rätt tyngd och struktur och följsamhet innan den här boken kan skickas till tryckeriet. Så sa jag. ”Jag kommer att krångla.” Exakt så sa jag. Det ser man på citationstecknen.
När jag slutligen hittade rätt papper satte de i gång tryckpressarna samma eftermiddag för att jag inte skulle hinna ångra mig (igen). Och så fort boken var tryckt kom ett bud med ett exemplar till mig. Direkt från pallarna. Jag hann fingra på boken i någon minut innan jag kände att något var fel. Inte jättefel men tillräckligt fel.
Inte perfekt.
Sen utbröt en strid mellan mina mäktigaste inre demoner, aldrig-riktigt-nöjd-demonen och inte-vara-till-besvär-demonen och ur dimmorna på slagfältet reste sig aldrig-riktigt-nöjd-demonen och ringde till redaktionschefen.
– Vi måste elda upp alla böckerna och trycka nya.
Och nu sitter vi i ett krismöte. Ingen har sagt ordet krismöte men det är kris och vi möts så alla i rummet vet vad det är.
– Du kanske kan sova på saken i alla fall.
– Om jag kunde sova skulle vi inte sitta här.
Det är det olyckliga med saken. Hur ska jag kunna sova på något som håller mig vaken?
– Vi kan i alla fall inte bränna böckerna, säger redaktionschefen.
Det är det viktigaste för henne. Att vi inte blir nazister. Eller någonting värre, en rörelse som bränner böcker för att de inte är helt nöjda med hur det känns när man stryker handen över omslaget.
– Man bränner inte böcker som det inte är något fel på, upprepar hon och lägger en handflata på bordet för att låsa in sitt svar med en osynlig knapp.
– Mackar, rättar förlagschefen men handen ligger kvar.
Det är inte återvinningen som bekymrar henne. Ekologiska nazister är också nazister. Så att säga.
– Det är sinnessjukt. I så fall tar jag hem böckerna till mig, säger hon och börjar tindra av någon sorts Schindlersk högtidlighet.
Men nu har förlagschefen en idé. (Jag hade det på känn för han har dragit sig själv i skägget en stund.)
– Så här då. Vi mackar hälften av första upplagan och trycker nya böcker på nytt papper som Andrev betalar för och släpper dem först. Fast någon månad senare än planerat.
Den svenska modellens bokbål.
Det är lite otydligt vad idén egentligen går ut på men han säger det som att han faktiskt har löst allt. Ögonbrynen tror i alla fall att han gjort det för de är uppe i pannan och kryper igen. Det räcker för redaktionschefen och det räcker för mig. Kanske för att ingen av oss ser en annan väg ut ur rummet.
– Allt ordnar sig, säger de nästan i kör.
Jag sover den natten. Sover på saken för nu är den inte lika vass längre. Två nätter sover jag på saken medan förlaget varskor och planerar och räknar och hittar ett tryckeri i Tyskland som kan trycka på det perfektare papperet.
I skarven mellan nätterna går jag till en bokaffär och fingrar på böcker. Tar upp min egen ur väskan och ställer den i hyllan när ingen ser. Men någon ser och han tittar på mig och sedan på boken och sedan på mig igen och jag kan se att han undrar. Vad är det för sjukt papper, undrar han. Men han säger ingenting.
När jag vaknar efter andra natten har någonting hänt. Demonerna är borta. Jag springer ner på botten av mig själv och letar för de kanske bara försovit sig men det är ingen där.
Jag ringer förlaget och säger det.
– Fort ut med boken, säger jag och väntar på den där sortens direktsända jubel som utbryter i Nasas kontrollrum efter en lyckad uppskjutning.
Flyttar telefonen en bit från örat för nu kommer det att skorra. När som helst nu.
– Vad bra.
Det är först när vi har lagt på som jag begriper att jag blivit spelad. Som en fiol. Att själva möjligheten att köpa ut ångesten var det enda jag behövde för att finna mig. Att förlagschefens otydliga idé bara var en brustablett.
Allt ordnar sig.
De har gjort det här förut. Hur många bara nästan perfekta böcker finns det egentligen där ute?
En yrvaken demon kliver ut ur skuggorna.
– VAD HAR DU GJORT?