Saddams Volvomiljoner var kanske inte bara småpotatis
ESKILSTUNA.
Två direktörer som är åtalade för att ha hjälpt Saddam Husseins blodiga regim satt i går i sal fyra i Eskilstuna tingsrätt. Brottet de är åtalade för, och som de egentligen inte förnekar, begicks för tolv år sedan, före attentaten 11 september 2001, före krigen i Afghanistan och Irak.
På dessa tolv år har världen förändrats, och nu har rättvisan hunnit i kapp de bägge gråhåriga tjänstemännen. De arbetade för Volvo Construction Equipment, tillverkare av hjullastare. Företaget ville som alla andra sälja till Saddams oljestinna diktatur.
Stämningen i sal fyra var loj snarare än alert. Direktörerna satt till höger tillsammans med sina advokater Hans Strandberg och Leif Gustavsson. Den ene, Marknadschefen, har bytt arbetsgivare, den andre, Direktören, har bytt världsdel.
Åklagare Nils-Eric Schultz satt till vänster tillsammans med ett biträde som då och då hjälpte honom att räkna.
Brottsrubriceringen är grovt sanktionsbrott. Det kan ge fyra år i fängelse. Men åklagaren tänker blott kräva böter. Utredningen har tagit sju år, Volvomännens långa väntan har varit ett straff i sig.
Brottsligheten upptäcktes efter USA:s invasion och Saddams fall. En FN-utredning fann att 2 200 företag jorden över hade spelat under täcket med Irak. Landet befann sig sedan Kuwaitkriget 1991 under blockad. Det fick bara importera varor som FN godkände. Varorna betalades från ett irakiskt konto som FN kontrollerade.
Men Saddam och hans regim behövde kontanter. Eliten i Bagdad måste hållas på gott humör, tyrannens ökända söner ville fortsätta sina liv i överflöd, armén och säkerhetspolisen behövde resurser.
Så den irakiska regeringen gjorde upp med företag som Volvo om att höja priset på till exempel hjullastarna med tio procent. Dessa pengar – kontanter – gick sedan tillbaka till Irak.
Efter lunch berättade Marknadschefen om sig själv. En gift man med tonåriga barn som bor i en alldeles vanlig Stockholmsförort. En universitetsutbildad, hängiven yrkesman med många resdagar och tung arbetsbörda.
Visst var han medveten om sanktionerna. Han lät sända några frågor till utrikesdepartementet i Stockholm, men fick inget svar. ”Vi tyckte att vi fick ett icke-besked.” Volvo beslutade då att det inte var något problem med det som Marknadschefen kallade irakiska ”avgifter”.
– Jag kan inte se att vi gjorde något brottsligt. FN hade kännedom om de irakiska avgifterna.
Det var tomt på åhörarplatserna. Den ende utomstående som lyssnade var jag. Vem bryr sig om ett tolv år gammalt brott som bara rör kronor och ören? Konspirationen i Bagdad var lika ointressant som de andra rubrikerna på tingsrättens uppropslista:
Misshandel, försök till våld mot tjänsteman, bidragsfusk.
Enligt åklagare Schultz betalade Volvo 13 011 612 kronor till Saddams regim. Småpotatis. Eller var det?
Hur många säkerhetspoliser räckte pengarna till? Hur hög lön hade bödeln i Abu Ghraib-fängelset?
Försvarets linje är att alla kände till fifflet. Den som inte var aktiv blundade. Vår ambassad i Jordanien bedömde i en promemoria att svenska affärsmöjligheter skulle påverkas negativt om Sverige bråkade.
Och affärer vill vi inte missa. Pengarna till Saddam skapade arbetstillfällen i Eskilstuna och utdelning till aktieägarna. Saddam Hussein levde isolerad och missförstod mycket, men han kände väl till snikenhetens makt.