Hon kom, frös – och flydde hem till Frankrike
Tio dagar före jul år 1810 bröt Sveriges nya kronprinsessa Désirée upp från slottet i Kassel och inledde sin resa till sitt nya hemland, Sverige. Fyra månader tidigare hade hennes man, marskalken av Frankrike och fursten av Ponte Corvo Jean Baptiste Bernadotte, blivit vald till svensk tronföljare.
Han hade bytt namn till Karl Johan, övergått till protestantismen och blivit adopterad av den lätt demente och barnlöse svenske kungen Karl XIII. Nu var det Désirées och parets son Oscars tur att bli svenskar.
Désirée var 33 år gammal, 14 år yngre än sin man. Hon var född i en rik köpmansfamilj i Marseilles, hennes syster var gift med kejsar Napoleons bror Joseph, kungen av Spanien. I Kassel hade hon bott hos en annan bror till Napoleon, kungen av Westfalen. Det var mycket motvilligt hon nu gav sig iväg på sitt livs längsta och mest äventyrliga resa. Då hennes man blev furste av Ponte Corvo behövde hon aldrig resa dit. Hennes syster, drottningen av Spanien, bodde i Paris. Varför måste Désirée då resa till Sverige? Till ”vargarnas land” som man sa i Paris.
Två dagar före jul var sällskapet framme i Helsingborg, där den nya kronprinsessan och hennes son togs emot enligt hovprotokollets alla finesser. De firade julen i Helsingborg innan resan långsamt fortsatte norrut över Halmstad och Göteborg. Där mötte den stränga svenska vintern med över 20 graders kyla, något hon aldrig upplevt förr.
Väl påpälsad bäddades hon ner i en släde och fortsatte färden genom svarta, tysta skogar. Ett vittne i Västergötland berättar att kronprinsessan sågs gråtande svepa förbi i en släde. En person i hennes sällskap skrev i sin dagbok: ”Något annat tecken till levande varelsers närvaro än rykande skorstenar kunde inte skönjas.”
Vid flera tillfällen hörde de vargarna yla. Med fasa kunde kronprinsessan bara konstatera att resan fortsatte dag efter dag allt längre norrut till allt strängare köld och mera snö.
Den 6 januari 1811 kvart över nio på kvällen var de framme i Stockholm, en stad med cirka 70?000 invånare. Paris hade en halv miljon. Det var 24 grader kallt men stockholmarna hade beordrats att tända ljus i fönstren och kronprinsessan möttes med en salut på 256 kanonskott. Dånet och vibrationerna fick förmodligen snön att rasa från många hustak.
Allt blev fel ända från början. Makarna bodde i slottet ute på Haga, långt från all bebyggelse, omgivna av snötyngd tystnad. Karl Johan hade inte mycket tid över för sin hustru. Han var för det mesta inne på Stockholm slott där han snabbt övertog regerandet. Deras son, som nu var elva år, blev hertig av Södermanland och inledde genast sina lektioner i svenska. Hon såg inte mycket av honom heller.
Det mycket stela hovet dominerades av äldre människor. Där fanns Gustav III:s syster Sofia Albertina och där fanns hans bror Karl XIII, som ofta somnade under konseljerna och då han satt i salongen. Den nya kronprinsessan och hennes sällskap mottogs med största misstänksamhet i slottet. Drottning Charlotta skrev i sin dagbok att kronprinsessan var obetydlig och inte särskilt kunglig, medan Désirées franska uppvaktning tyckte att allt i slottet och i Stockholm var förfärligt.
Désirées närmaste hovdam Madame de Flotte, allmänt kallad ”Stora Flottan”, var särskilt kritisk och bitsk och blev därför avskydd av alla. Désirée och hennes sällskap tyckte inte att någonting i Sverige, vare sig mat, konst, kultur eller konversationskonst kunde jämföras med franska motsvarigheter och var därför ingenting värt. Dessutom var det iskallt och dragigt i salar och salonger.
Då våren kom hade Désirée fått nog. Hon lämnade Sverige. Enligt vad man kunde läsa i tidningarna hade hennes hälsa blivit sämre varför hon var tvungen att resa till baden i Plombières i Frankrike. I själva verket hade makarna efter några högljudda uppgörelser kommit överens om att det var bäst att hon reste bort för att återkomma till hösten.
Hon återkom också – men det skulle dröja tolv år.
Under de åren bodde hon i Bernadottes hus vid rue d’Anjou i Paris och i familjens slott La Grange nära dagens flygfält vid Orly. Slottet såldes 1816. Hon umgicks med sin syster Julie och andra släktingar och vänner. Hon upplevde en omskakande, olycklig kärlekshistoria.
I Paris fick hon år 1818 veta att hon blivit drottning av Sverige. Men hon reste inte tillbaka för att vara med om kröningen. Hon kallade sig grevinnan av Gotland och stannade kvar. Gotland var flera gånger större än Ponte Corvo.
Inte förrän på våren 1823 kom hon tillbaka, i sällskap med sin nu vuxne son Oscar och hans unga fru, Joséphine av Leuchtenberg. Nu lät hon också kröna sig till drottning av Sverige.
Långsamt förlikade hon sig med sitt öde. Flera gånger planerade hon att fly söderut igen, men hon var skräckslagen för båtfärden över till Tyskland. Hon stannade kvar och fick se barnbarnen växa upp och hon överlevde långt över 30 svenska vintrar.
Hon avled 83 år gammal 1860, 16 år efter maken.