Tystnaden var tortyr för Lars
Tystnaden var tortyren för socialarbetaren Lars Persson. Icke-beskeden. Undvikandet. Möten utan beslut. Telefonsamtal utan dialog.
Först nu hörs hans röst, tre år efter hans död. Han talar i Östersunds tingsrätt genom sin änka Maria Lundqvist Persson, som fann hans kropp en junimorgon 2010. Som sedan polisanmälde cheferna hon ser som ansvariga.
Hon talar under flera timmar, med täta tvekande pauser, synar sina minnen, tar spjärn, omprövar och omformulerar, som en mödosam vandring i för stora skor där fötterna halkar av och an.
Historien är djupt berörande, en lektion i tystnadens grymhet.
Tystnaden när Lars Persson i februari tar upp på ett möte att han känner sig utsatt för den vikarierande arbetsledarens hårdare krav.
Icke-svaret på hans förslag att han ska omplaceras, eller få en annan arbetsledare.
Avvisandet då en mobbningsutredning görs, som med en enda mening avfärdar hans upplevelse att vara trakasserad. (Då har även hans kollegor larmat om det.) Istället får han veta att man överväger en varning, eller att han ska avskedas. Vilketdera är oklart, man ska fundera över helgen.
Varför? Inget konkret sägs. Han skickas hem, och befrias från arbetsuppgifter.
Han skriver då själv ett åttasidors brev där han spekulerar i orsakerna, klandrar sig själv, mest för att ha slarvat med pappersarbetet.
Svaret – tystnad.
Han ringer, "inget är bestämt", säger cheferna. Det ständiga motförslaget är att han ska söka vård inom företagshälsovården.
Han går dit, men ser ingen lösning där, jobbet är hans problem, inte att mamma dött eller att han var mobbad som barn.
Följande månad får han ett rekommenderat brev från den nu åtalade socialchefen, "Underrättelse om avsked". Han skriver ett nattligt panikmejl med rubriken "vädjan", tigger om ett jobb, vad som helst, "Är ej rädd att ta i och duktig på praktiska ting."
Maria Lundqvist Persson säger att hennes Lasse på några månader blev en tyst krokig gubbe som gömde sig hemma i skam.
På en punkt är hon som huggen i sten: innan Lasse fick en ny arbetsledare var han en bullrigt levnadsglad man som älskade sitt arbete.
Men hur ska tingsrätten våga slå fast att det var arbetsgivarens fel att en 53-årig man dagen före yngsta dotterns examen tar sitt liv? Att självmordet med total säkerhet annars aldrig hade ägt rum?
Jag vet inte. Men arbetsmiljölagen har funnits i tjugo år, och har aldrig prövats ur den här aspekten. Det är dags. Tänk om Lars Perssons historia är ovanlig endast på det sättet att den berättas.