Unga vuxna – vår framtid – har det värst av alla
Doften av rök, kanske för att världen utanför brinner.
Eller så inbillade jag mig. Mina sinnen hade sedan länge sviktat, därför tvingade jag mig att söka hjälp.
Under mitt första terapisamtal satt jag på nålar. Tre kvart: Alla mejl, samtal, meddelanden, bud, nyheter och icke-nyheter jag missar. Livet springer ifrån mig; jag måste härifrån.
Ett år senare känner jag sjukvårdsminister Gabriel Wikströms känslor. För DN berättar han hur symtomen först kommit smygande, sedan accelererat.
Wikström, som redan för några år sedan brände ut sig, har nu dragit i handbromsen. Och när Sveriges sjukvårdsminister sjukskriver sig kanske det är dags att fundera.
Det tar på krafterna att vara minister, tänker jag först. Sedan tänker jag på Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson och Feministiskt Initiativs tidigare talesperson Sissela Nordling Blanco. De har båda bränt ut sig under nuvarande mandatperiod.
Minns skämten: ”Det tar på krafterna att vara rasist” och ”Det tar på krafterna att vara manshatare”.
Därefter tänker jag på min familj, mina kollegor och mina vänner. Mina vänners vänner. Utbrända.
Vårdbiträden, lärare, handläggare, frisörer, studenter. Det tar på krafterna att vara … människa.
Enligt Arbetsmiljöverket upplever 53 procent av alla sysselsatta svenskar att de har för mycket att göra på jobbet. Fyra av tio ser sitt jobb som psykiskt påfrestande.
Då handlar de här siffrorna bara om arbete. Livspusslet – detta fruktansvärda uttryck – är inte inkluderat.
Först jobbar vi oss halvt fördärvade, sedan lever vi ihjäl oss.
Vi pratar inte om det, tänkte jag först skriva. Men på senare år gör vi det. I teve och i radio. På bloggar och i poddar. Varje dag. Trots det händer ingenting.
Det blir värre, rentav. Enligt Socialstyrelsens senaste statistik står stressreaktioner för den kraftigaste ökningen av sjukfrånvaro. Unga vuxna – vår framtid – har det värst av alla.
Hur det gick för mig spelar kanske ingen roll när världen brinner. Men jag minns den där dagen. Stressen som jagade mig, till och med inne hos min terapeut.
Och jag minns promenaden hem från psyket.
Luktsinnet kom tillbaka; doften av rök, inuti.