”Vit dvärg – kom och explodera nu”
En vit dvärg – något slags stjärna, vad jag förstår – kommer allt närmare jorden och den har för avsikt att explodera på sådant sätt att vår planet förintas.
Ozonlagret försvinner, jordytan börjar koka – det är slutet för planeten jorden. Jag läste det i Aftonbladet i går och var förbluffad över hur denna oerhörda nyhet bara ägnades några rader i en liten notis. Så upptäckte jag att det fanns ett tidsperspektiv inblandat – det här händer om 10 miljoner år. Jag fnissade till lite, men så drabbades jag av den ångest jag alltid känner när jag tänker på de där enorma tidsrymderna. Tänkte på min egen futtighet. Tänkte på döden och på mitt liv, som en parentes i Bibeln, och jag tänkte vad fort tiden ändå går.
Så säger man ju, vad fort tiden går, men det gör den ju också. Min dotter Charlie föddes för ett halvår sedan och i dag är hon ingen bebis, hon är ett barn.
Och snart är det år 2029, dagen för Charlies student. Jag står nervöst och väntar på att hon ska springa ut på skolgården. Jag har vattenkammat mitt tunna hår i snedbena och tagit på mig min bästa kostym. Jag har valt en lite ”festlig” slips, en mönstrad sak med en massa grodor på. Min fru Amanda har bett mig att byta, men med åren har jag börjat yrka på min rätt att ”klä mig precis som jag vill”. Vi har ordnat en så fin bil till henne – en gammal veteranbil från 20-talet. Öppen sufflett, jättestora lampor och extradäcken sådär stiligt på sidan av själva bilen. Hon kommer att bli så glad! Okej, jag är medveten om att hon helst av allt skulle vilja åka med Moa och Nova på deras flak, men jag går helt enkelt inte med på det. Det är livsfarligt! En liten krängning och de ramlar omkull och kan slå ihjäl sig där uppe.
Kalla mig gärna gammalmodig, men jag skulle helst undvika att min dotter dog på studentdagen. Charlie blev så klart sur. Först sa hon ”snälla” och sedan började hon slå i dörrar och ställa till liv och påstå att jag var ”dum i huvet”. Jaha, men då får jag väl vara dum i huvet! Charlie ställer sig inte på det där flaket – punkt slut!
Jag har köpt en så lång pinne till plakatet att den sträcker sig högt över alla andras. Känsla av absolut triumf! Jag vann! Jag var uppe halva natten med det där plakatet. Satt på knä och fyllde i hennes namn med tuschpenna, skrek ”KOM INTE IN” så fort någon närmade sig dörren.
Nu kommer hon utspringande! Lilla söta Charlie. Vilken fin klänning hon har. Lite för kort, kanske. Vem är det där hon kommer med? En långhårig grabb. Håller de handen? Vem fan i helvete är det där?
När hon närmar sig oss ropar jag BRAVO och HEJA och jag gör det om och om igen.
BRAVO!
HEJA!
Min 15-årige son som står bredvid himlar med ögonen. ”Är det här Vasaloppet eller?”, frågar han – och jag hör ju sarkasmen i hans röst, men struntar i den. Jag kramar min älskade lilla dotter och hänger blommor om hennes hals och vi hurrar och leder henne till den fina veteranbilen. ”Får Simon komma med i bilen?”, frågar Charlie och då ser jag att grabben står kvar där och ser dum ut. Jag säger till henne att han får komma med nästa gång, bara han klipper håret litegrann, men då rycker min Amanda in och säger ”Självklart får Simon komma med”.
Mottagning sedan. Vi äldre sitter i våra gulnade studentmössor.
Smörgåstårta och hela släkten på plats och en dotter som hela tiden tittar på klockan. Hon ska ut och träffa gänget. När hon går tycker jag mig höra ljudet av flaska mot flaska från hennes väska, men jag säger ingenting. Jag kan dock inte låta bli att fråga henne varför hon har så mycket packning med sig, och hon svarar att hon har ombyte där.
Ombyte. Vadå ombyte?
Och hon vänder sig mot mig och jag ser hur hon jagar upp sig och så ropar hon: ”Jag ska sova hos Simon i kväll och det finns inget du kan säga om det för jag är faktiskt myndig!” Och hon rusar ut och är försvunnen. Jag står kvar och känner förtvivlan.
Och sorg. Det är över nu. Meningen med min existens är borta. Jag säger ingenting, men jag tänker. ”Åh, vita dvärg”, tänker jag. ”Du kan lika gärna komma och explodera nu på en gång.”