Att langa fram rätt revolver räcker inte
Utan tunga bevis blir åklagaren utskrattad
Låt oss hoppas att vapnet verkligen har hittats.
Lösningen på Palmemordet har utlovats och det sista Åklagarmyndigheten behöver är ett nytt fiasko i en utredning som har kantats av fler dumheter än vad som borde vara möjligt.
Det var inför en av alla dessa årsdagar, den 34:e i ordningen, som chefsåklagare Krister Petersson i tidningar, radio och tv plötsligt sa sig vara optimistisk om att klara upp skotten på Sveavägen.
Antingen, berättade han, kommer någon att åtalas för mordet. Eller så läggs utredningen ner.
Det första alternativet kan vi av lätt insedda skäl förpassa till papperskorgen. Om det fanns en misstänkt i livet som var på väg att åtalas så hade han eller hon suttit häktad vid det här laget. Det är trots allt mord vi talar om.
Således avslutas förundersökningen. Vilket onekligen är på tiden. Palmeutredningen har pågått i evigheter och stått och stampat sedan Eldkvarn brann.
Men Petersson sa också att han ska kunna ”presentera vad som har hänt kring mordet och vem som är ansvarig för det”.
Det var inget mindre än ett oerhört uttalande, även om han i efterhand något har försökt tona ner innebörden av det.
En åklagare är nämligen någonting annat än en privatspanare.
En åklagare kan inte unna sig lyxen att presentera en lösning byggd på att en person lämnade Sverige med sydafrikanskt pass tre dagar efter mordet, har en kusin som äger en walkie-talkie eller känner någon som muttrat i fikarummet på jobbet om att Palme borde dö.
En åklagare måste ha ett riktigt underlag.
Det Petersson behöver lägga fram för att övertyga är tung teknisk bevisning som knyter den utpekade till mordet. Det vill säga någonting som hade räckt till åtal om den misstänkte var i livet.
Som exempelvis mordvapnet. Och det påstås han nu ha kommit över. Onekligen en viktig pusselbit, om uppgifterna stämmer.
Men det räcker inte med att kunna langa fram rätt revolver. Den ska dessutom gå att knyta till en människa som i sin tur ska kunna bindas till Sveavägen.
Ni hör själva. Det här blir inte lätt.
Något förbryllar det mig att en rutinerad och klok karl som Petersson är ute i pressen ett halvår i förväg och pratar.
Han har sagt att det inte är en taktisk manöver för att stressa personer inblandade i mordet till misstag. Han säger att årsdagen närmade sig och ”Veckans Brott” i SVT ville ha en intervju.
Det är en märklig och svag förklaring.
Å andra sidan är Petersson en av de bästa i branschen. Det var han som åtalade John Ausonius. Det var han som fick Anna Lindhs mördare fälld. Han har varit med länge och vet vad som krävs.
Jag skulle bli förvånad om han inte ger oss en plausibel och väl underbyggd berättelse om vad som egentligen hände den där råkalla februarinatten.
Åklagaren har lagt alla förföriska teorier åt sidan och återvänt till brottsplatsen. Ja, det är så en kunnig mordutredare gör. Vad finns här? Vilka spår lämnade mördaren efter sig? Går det att knyta en gärningsman hit?
Nationen har varit tålmodig och gjort sig förtjänt av sanningen.
Alla dessa spår: 33-åringen, PKK, inhemska högerextremister, poliser, finska kroppsbyggare, aktiespekulanten Christer A, israeliska vapenhandlare, militärer, Säpo, CIA, KGB...
Alla dessa spaningsledare som förlorat förståndet och krävt att få massgripa kurder på Stockholm stadion eller gjort den socialdemokratiska regeringen till lags och flugit till Johannesburg eftersom det är politiskt finare med en sydafrikansk komplott än en blandmissbrukare från Rotebro eller suttit och suckat eftersom de känt sig säkra på att mördaren både är dömd och friad och att brottet är polisärt uppklarat och att det således är meningslöst att arbeta vidare.
Alla dessa år utan en lösning av det största politiska brottet i Sverige sedan mordet på Gustav III.
Hur stark bevisningen än är så kommer Petersson inte lyckas övertyga alla. De mer förhärdade privatspanarna låter sig inte nöjas med mindre än att just deras teori presenteras som lösning.
Men det vore en lisa för den kollektiva folksjälen om han kunde lägga fram en berättelse som innehåller tillräcklig substans för att de flesta ska nicka instämmande.
Det sista Åklagarmyndigheten behöver är att än en gång bli utskrattad.