Glöm inte att älska de besvärliga
För fem år sedan köpte vi en clematis till altanens lilla brant.
Jag säger vi, men jag var bara den som sprang runt på handelsträdgården och pekade på allt jag såg. Jag ville ha japanska träd som bara överlever i en växtzon som finns på Venus eller den där busken som vissnar och dör om man slutar titta på den.
Joachim säger alltid att jag ska få vara med och bestämma, men han är slug den jäveln. Han låter mig gå runt och önska, önska runt i ring, önska kostar ingenting. Sedan skjuter han ner allting med en motivering och ett minspel i paritet med att jag föreslagit landväxande sjögräs och kokospalm.
När jag har haft mitt lilla roliga håller Joachim fram något vettigt och tråkigt med hög överlevandegrad och så vinner han eftersom jag inte vet vad han pratar om.
Vår clematis heter Summer snow och varje sommar skärmar den av oss från världen utanför med sin tjocka grönska.
En enda liten planta som täcker tre meter upp och två meter åt sidorna. På vintern blir den ett skröpligt brunt skelett och på våren återföds den som livets vägg fylld av frodighet.
I helgen hade vi besök av avståndsfikande vänner som nu har gett upp på alla nollåriga växter och planterat en Summer snow.
De pillade nyfiket på grenarna och såg på varandra som om de tittade på en nyfödd.
”Ove, ska inte vi också försöka få en bebis?”
Eftersom jag aldrig riktigt är med i den gröna gemenskapen så lyssnade jag på dem från ett utifrånperspektiv medan de rådfrågade Joachim. Och jag tänkte för mig själv: Den bara står där, året runt, sköter sig själv, ber aldrig om något, får aldrig något och bara spirar och levererar.
Sen mindes jag att jag dagen innan gått ut i kvällningen och hällt ut vatten från en karaff vid växtens rötter. Du är så duktig du, här får du något att dricka, sov så gott, förmedlade jag med mitt rituella vattenkast.
Och då är ju frågan: alla dessa växter som sköter sig själva, gör de verkligen det?
Här är tankefelet: Du köper en växt som är så duktig och sköter sig själv och så blir du så glad och tacksam att den gör som du säger att du pysslar extra med den. Och helt plötsligt är det där med ”sköter sig själv” en lögn.
Alla växter som är svåra i uppstarten och behöver näring och kärlek innan de kan bli starka får inte den uppmärksamhet som de förtjänar.
Det är som den förlorade sonen, känd från Bibeln, fast tvärtom.
Det här är vad pandemin gör med mig. Jag skriver texter om buskar och Guds ord.
Jag känner mig sekundärledsen för alla växter som kämpar på men som inte blir förstådda, vissnar och blir skällda på.
Jag tror att jag ska gå ut och förvandla vår clematis till en brinnande buske.
Så får vi se om den kan släcka sig själv, så lättskött som den är.
En av mina finaste perenner
- När mitt äldsta barn var tre år gammal så satte jag henne på cykeln och åkte till Ica. När vi passerade godishyllan stannade hon upp och tittade på allt det goda. ”I dag får jag inte godis för det är inte fredag.” Och då blev jag så rörd att jag köpte en tablettask till henne. Hon är min Summer snow, lättskött och älskad och vattnad i kvällningen och i höst fyller hon arton år.