S-eliten tvingade bort Juholt – och vann fina uppdrag
De som tvingade bort Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna vann inte bara den striden.
De vann också fina uppdrag - eller behöll dem åtminstone.
Alla som jobbar med politisk journalistik vet att det är två partier som kan visa kallt stål när det gäller, Socialdemokraterna och Folkpartiet.
Men det är roligare att fördjupa sig i Socialdemokraternas inre strider eftersom de är ett större parti och potentiella eller reella regeringsbärare. Dessutom har de fler outtalade regler än andra partier vilka vissa tycker ska hållas medan andra struntar i dem. Fler konfliktytor alltså.
Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in i kylan” är fantastisk i sin detaljrikedom. Här får man inte bara veta att elakheter har uttalats. Utan även hur det sades, vilka ord som användes.
Författaren motiverar i förordet varför han har skrivit boken. Han vill att hans parti ska förnyas utan ”utsuddning och anpassning”.
– Jag vill arbetarrörelsen väl. Men jag vill också kunna se mig själv i spegeln, skriver Suhonen, hemlig talskrivare åt Juholt och representant för partiets vänsterflank, storvulet.
Utgivningstiden har anpassats till efter valet men i nästan alla andra sammanhang skulle en sådan närgången skildring av ett partitopp ändå såra. Till och med allvarligt, nästan alla verkar ju minst småtokiga.
Men Suhonens skildring kommer inte att skada Socialdemokraterna, annat än möjligen mycket kortsiktigt. Det främsta skälet till det är att dörren till Juholteran inte bara är stängd, den är reglad också. Månaderna av vansinne är historia och ska så förbli.
Ett annat skäl är att Stefan Löfven, då suppleant i det mäktiga verkställande utskottet (VU), partiets inre cirkel, framstår som en hygglig prick. Han säger att man aldrig får glömma att prata om jobben och blir förbannad när det läcker från VU.
Ett tredje orsak till att boken inte kommer att långsiktigt såra Socialdemokraterna är partisekreterare Carin Jämtin. Oavsett om det var hon eller någon annan som kallade till mötet med de ordinarie ledamöterna i VU 11 oktober 2011, fyra dagar efter Aftonbladets avslöjande om Juholts tvivelaktiga hyresbidrag, tog hon ansvar för sitt parti.
Hyresbidragsaffären var ju nämligen inte det enda som gjorde att man kunde sätta frågetecken för om Håkan Juholt var rätt man att leda Socialdemokraterna. Rader av andra konstigheter hade föregått den och fler skulle komma innan Juholt avgick i januari 2012. För varje ansvarstagande medlem av S-toppen måste det ha stått klart.
Lite lustigt är att av de sex ordinarie ledamöterna av VU som samlades den 11 oktober 2011 med avsikten att avsätta Håkan Juholt har det gått bra för alla som fortfarande är aktiva, utom för den som stretade emot.
Carin Jämtin sitter kvar som partisekreterare med mandatet att förnya partiet. Mikael Damberg blev först gruppledare och sedan närings- och innovationsminister. Sven-Erik Österberg blev landshövding i Norrbotten.
Wanja Lundby-Wedin, då LO:s ordförande, har gått i pension och Elvy Söderström, kommunalråd i Örnsköldsvik, håller på att trappa ner.
Kommunalrådet i Kristianstad, Heléne Fritzon, har däremot lämnat VU. På egen begäran, men dock. Det var hon som på det hemliga mötet poängterade att VU inte kan avsätta en kongressvald ordförande.
Hur vuxna människor med anspråk på att leda viktiga politiska processer beter sig finns det många exempel på i Suhonens bok. Den här fastnade jag särskilt för:
”Om man kan blockera Micke (Damberg), så tycker jag vi ska lägga in veto mot Heléne Fritzon i VU”, säger ett kommunalråd.
Dadda, hink och spade.
Det var en förfärlig tid. För alla.