Valet 2018: Ulf Kristersson kan öppna dörren till en historisk avgrund
Andrev Walden: ”Jag har en önskan i det politiska kaos som väntar”
I den sportiga vem-tar-vem-journalistiken kring svensk politik finns det en slarvig fråga som brukar luftas av slarviga kommentatorer och jag befarar att den kommer eka genom eftervalsdebatten också: ska den svenska borgerligheten gå samma väg som sina systerpartier i Danmark och Norge?
Som om möjligheten fanns. Det gör den inte.
Frågan är falsk.
Den bygger på en falsk föreställning om att Sverigedemokraterna och de högerpopulistiska partierna i våra grannländer är grenar på samma träd. Det är de inte. De har bara rört sig i samma vind.
Varken Danskt Folkeparti eller norska Fremskrittspartiet har rötter i nazismen eller vit makt-rörelsen. Inte Sannfinländarna heller. Det kanske är grader i ett politiskt helvete men det är avgörande grader.
Om Ulf Kristersson öppnar dörren för SD – så där som vissa opinionsbildare i den borgerliga terrängen allt mer ogenerat föreslår – öppnar han en helt ny dörr i vår tid och vårt hörn av Europa. Dörren till en historisk avgrund. Det finns inga borgerliga pionjärer i närområdet att ta moralisk betäckning bakom.
Frågan är falsk.
Att kantrande ledarskribenter som drömmer om ett avdramatiserat SD som regeringsunderlag ställer frågan är en sak, då handlar det om ett slags beräknande “okunnighet”. Taktik. Det är allvarligare att den slarviga frågan emellanåt ställs av människor som egentligen ska hjälpa väljarna att förstå låsningarna i svensk politik. Som TV4:s politiska lekledare Marcus Oscarsson och hans olyckliga benägenhet att göda politikerföraktet genom att förenkla bort helt avgörande konfliktlinjer på den politiska kartan och göra låsningarna obegripliga för SD:s väljare.
Den nationalistiska vågen har sköljt över hela västvärlden men det är olika partier som surfat på den. I Sverige steg ett av de mörkaste till ytan.
Den här skillnaden tror jag att de etablerade partierna behöver bli bättre på att prata om.
I mitten av förra veckan klädde socialdemokraten Anders Ygeman av frågan i en intervju med den danska tidningen Politiken, som undrade varför SD inte får samma utrymme i svensk politik som Danskt folkeparti fått i dansk.
– För att SD bildades av personer som firade den tyska ockupationen av Danmark och inte den danska befrielsen.
Elegant. Men det är – liksom när Stefan Löfven kallar SD “nyfascistiskt” – ett klarspråk som förpliktigar. Vad är den svenska socialdemokratin beredd att offra för att hålla den där dörren stängd?
En statsminister?
Posten alltså.
Det enda jag vågar önska mig av det politiska kaos som väntar är att få bli överraskad av vad de etablerade partierna är beredda att göra för att försvara den liberala demokratins bärande väggar.