Politikerna pratar smörja
Nya datalagringslagen är ett fuskverk
I dag börjar den nya datalagringslagen att gälla.
Än en gång kommer EU-domstolen att slänga skräpet i papperskorgen.
Regering och riksdag kan bara inte släppa tanken på att tvinga tele- och internetoperatören att ägna sig åt en verksamhet som EU-domstolen redan 2014 underkände som stridande mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Så i ett taffligt försök att runda de besvärliga juristerna i Luxemburg gäller från och med i dag nya regler om lagringsskyldighet av de spår vi lämnar efter oss då vi pratar i mobil eller surfar på nätet.
Denna massövervakning motiveras med att polisen och Säpo måste ha moderna och kraftfulla verktyg att bekämpa terrorism, barnpornografi och grov, organiserad brottslighet med, vilket vid en första anblick kan te sig som ett högst rimligt argument.
Vad gör väl några månaders sparande av min trafik om vi i gengäld förhindrar ett nytt Drottninggatan, klarar upp gängmord och avslöjar pedofiler?
Problemet är att politikerna pratar smörja. Datalagringen har inte haft någon avgörande betydelse för polisens förmåga att bekämpa kriminaliteten, även om det finns exempel på att brott har klarats upp.
Dessutom har tidigare versioner av svensk datalagring missbrukats. Tele2 har vittnat om att bolaget fick tusentals förfrågningar i månaden från polisen om allt mellan himmel och jord tiden innan den gamla lagen stoppades. Inte sällan handlade det om taxeringsärenden.
Och när polisen har hört av sig till internetbolaget Bahnhof har det primärt handlat om fildelning.
I den nya upplagan av lagen säger sig regeringen ha tagit intryck av EU-domstolen, som underkände de gamla paragraferna eftersom de tillätt generell lagring av alla internetbolagens kunder, vare sig de var brottsmisstänkta eller ej.
Men den nya bestämmelsen innehåller bara marginella förändringar och innebär fortfarande generell lagring.
Nej, det är inte bara bråkiga Piratpartister, aktivistiska nätoperatörer och gnälliga kvällstidningsskribenter som är av den åsikten.
Även tunga remissinstanser som Svea hovrätt, Hovrätten för övre Norrland och juridiska fakulteterna vid Stockholms och Göteborgs universitet har påpekat likheterna.
Men vad hjälper sådant finlir. Politikerna behöver visa handlingskraft. Och de kan praktiskt nog hänvisa till krav framförda av diverse polischefer, som inte försitter ett tillfälle att skylla nedlagda mordutredningar och allsköns misslyckanden på otillräckliga befogenheter.
Så vad händer nu? Operatörer lär fortsätta att bråka och förr eller senare hamnar även detta fuskverk i Luxemburg och befinns strida mot EU-rätten.
Detta vet rimligen lagstiftaren. Ändå har den gjort tummen upp. Det är häpnadsväckande arrogant.