Vi borde stå upp mer för varandra
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2006-05-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den svenska folksjälen lämpar sig väl för diktatur. Man talar varmt om demokrati men det är ju så skönt när någon annan fattar besluten. Snart är det nationaldag, så låt mig få förekomma och avge min syn på svenskheten. Jag tror ärligt talat att det inte skulle bli någon som helst skillnad om vi hade en Mugabe vid makten i stället för en Persson. Allt skulle lunka på precis som vanligt. Vilka regler som staten än skulle föreslå, skulle vi nästan likgiltigt gå med på dem. Visst blir vi ilskna och berörda ibland. Då knyter vi näven i fickan och utstöter något ohörbart mummel bakom våra hårt sammanpressade läppar. Någon kanske skriver en insändare, och sedan då?
Jag vill ha protester, bojkott, gödsel på gatorna och stillastående bussar när det krävs.
"Smakade det bra?" undrar servitrisen och jag nickar. Förklarar att jag lämnat mat för att jag är så mätt. Efteråt spyr jag galla och suckar över hur äckligt det var. Och nästa gång får jag dålig mat igen, för att jag inte har givit någon chansen att bättra sig. Tänk om vi skulle förändra vårt land genom att våga bekänna färg ibland.
När det blev klart att man skulle höja skatten med hjälp av biltullar, skrevs det spaltmeter. Och sedan ingenting. Nu stirrar kameraögonen på bilisterna överallt, och vi bara fogar oss. Det är synd att dumma AFA-människor inte äger bilar, för då hade de kanske plockat ner tullstationerna över en natt.
Nu är det inte aktivister av den typen jag förespråkar. De är bortskämda slynglar och diktaturens hantlangare. Nej, jag vill ha en förändring hos gemene man. Att vi inte står med mössan i hand när vi vill ha någonting, utan faktiskt begär det som rättmätigen är vårt. Att vi inte böjer oss när politiker vill försämra. Inte bara sväljer när någon pissar på oss.
När ska alla uppretade bönder slå nävarna i borden, hämta nycklarna till traktorn och styra kosan mot huvudstaden, så som de gör i Frankrike?
När ska vi som belgarna gå man ur huse och i tusental förena oss i en tyst, vit marsch när ursinnet över Bobby eller pedofiler river i våra magar?
För att skaffa svenskheten ryggrad måste vi lita mindre till statlig överhöghet och mer till oss själva, och framför allt till våra medmänniskor. Veta att grannen tycker likadant som jag och att han erkänner det om han blir tillfrågad. Och att han ställer upp för mig, liksom jag för honom om det skulle knipa. I dag vet jag inte ens om medpassageraren i tunnelbanan ingriper eller tittar bort när jag blir rånad. Och kommer jag själv att agera för någon annan?
Snålhet - ett av de tydligaste svenskdragen - kommer sig av detta. Vi delar notan för att vi är övertygade om att ingen skulle bjuda tillbaka om vi bjöd laget runt en gång. Dessvärre har vi alltför ofta rätt. Folkhemmet har helt stympat vår känsla för tillit, solidaritet och medmänsklighet. Därför är vi som diktatorstyrda kutryggar utan att ens ha en ordentlig diktator.
Jag vill ha protester, bojkott, gödsel på gatorna och stillastående bussar när det krävs. Om man höjer priset på kollektivtrafiken - åk inte. Köp en cykel eller samåk med vänner. Om lönen är på tok för låg, säg upp er gemensamt.
När du tar ett steg fram i ledet ska andra följa efter. Om någon annan tar steget, tveka inte att hänga med. Det är en och en halv vecka kvar till sjätte juni. Till dess hinner vi förvandla oss till en stolt nation - om vi vågar.
Det här var min sista kolumn. Nu tycker Aftonbladet att det är dags för mig att göra något annat, eller åtmintone någon annanstans. Tack för den här tiden, alla mina läsare! Ungefär fyra tusen av er har skrivit till mig under det dryga år jag har varit här, och jag är glad för både glad och kritisk respons. Ni som har varit arga har sällan haft fel, tvärtom har ni lärt mig mycket.
Jag lämnar nu över min halvsida och hoppas att nästa skribent förvaltar den väl, såsom jag har försökt göra. Vi ses snart igen, jag vet ännu inte var men jag vet att.
Skulle någon sakna mig alltför mycket får ni mejlbomba min chef, hungerstrejka utanför Globen, vägra köpa tidningen eller tipsa mig om en ännu mer gnistrande plats i solen. Räta på ryggen, stå upp för er själva och varandra, och njut av den stundande sommaren.