”Det är trots allt viktigt med offer”
Morgon i P1. Horace Engdahl ska kommentera valet av nobelpristagare och misstanken om att namnet på årets pristagare läckt ut i förväg:
”Ni använder kodnamn för de olika kandidaterna, vilket var Le Clézios kodnamn?”, frågar reportern.
”Chateaubriand.”
”Jaha. Hehe. Det var kanske inte direkt FRA-säkert, hehe.”
”Jamen, i det här landet så är folk så pass obildade att de flesta tror att det är en maträtt, snarare än en författare.”
Följdfrågan kommer direkt:
”Är vi obildade?”
Det är ren reporterinstinkt: här är en person som sagt för mycket, varit för ärlig, satt skolädret mitt i bälgaspelet. Nu ska vi få njuta av ett par minuters pudlande. Men svaret kommer ännu snabbare än frågan:
”Ja.”
Tystnad.
”Eh, vad bygger du det på?”
”Ett livs erfarenhet.”
Jag vet inte hur många personer som passerar
P1:s mikrofoner en vanlig dag, men det måste bli en skaplig samling. De låter alla antingen eller. Antingen är de proffs och hej och tjenis och sandblästrad släthet och har alldeles klart för sig vad just deras journalist heter i förnamn. Eller så blöder de redan när de hukar sig in i Radiohuset och sedan tassar de nervöst, blicken över axeln, genom de inrepeterade stavelserna. De vädj-ar om nåd, men det är mest en formsak, för de vet att de kommit dit för att bli tuggade på. Det är som det är.
Man hör det där – antingen eller – dag efter dag och man vänjer sig. Man slutar att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Den är ju viktig, trots allt, journalistiken. Inget konstigt med det. Var tid har sina ritualer. Vore man aztek hade man antagligen ryckt på axlarna åt det här med att slita pumpande hjärtan ur bröstet på folk. Det är ju viktigt, trots allt, med offer. Det är som det är.
Men så, någon enstaka gång, blir det varken antingen eller eller. Någon vägrar att begripa vad som gäller. Någon ser ritualen för vad den är: en tom gest som för länge sedan förlorat allt innehåll. Någon gör på sitt eget sätt i stället.
Jag blev verkligen uppmuntrad av att höra Horace Engdahl. Det gav mig rosor på kinden och solsken i blick. Någon
skulle säkert protestera att det enda han gav prov på var uppblåst arrogans.
Jovisst. Och det ska man inte förakta.
Lyssna på P1:s inslag med Horace