Jag vet att danskar är chauvinistiska idioter
Ett par danskar har startat ett radioprogram av omtanke om oss stackars svenskar.
Det heter ”Danmarks röst”, går på kanalen 24syv och kan hittas på internet, om du skulle ha oturen att bo någon annanstans än i närheten av Öresund. Programledarna anstränger sig för att tala med begripliga räkneord och så. Det första skälet till att det är synd om svenskar är ju att vi är rätt dåliga på danska.
Själva tanken med programmet är att svenskar håller käften alldeles för mycket. Det här ska vara lite som Radio Free Europe var, för de arma satarna på fel sida järnridån.
Ett andningshål. En livlina från den fria världen.
Jag har redan läst och hört ett halvdussin svenska offentlighetstyckare avfärda programidén som ”tramsig” och ”bisarr”. Om danskarna har rätt i sin syn på Sverige är det precis så den svenska offentlighetens målvakter borde reagera. Men det kan förstås också vara så enkelt att danskarna faktiskt är tramsiga och bisarra.
Som ursvensk skulle jag helst vilja slippa ta ställning. Kanske vill danskarna, som vissa har påstått, egentligen marknadsföra en viss uppsättning tokiga åsikter. Å andra sidan är det mirakulöst hur påfallande enig svensk offentlighet är om vad som är ”tokigt”. Eller ”tramsigt”, eller ”bisarrt”, för den delen. Och att svensk offentlighet närmast enhälligt ändrar ståndpunkt, när så blir aktuellt.
Jag tvivlar på att jag kommer att lyssna på ”Danmarks röst” särskilt ofta. Folk får ringa in, så det blir även ”folkets röst” och den rösten är jag måttligt intresserad av. Något säger mig att det kommer att bli mycket snack om invandring. Just den debatten handlar mer om dem som pladdrar än det de pladdrar om.
Men om jag nu måste välja.
Jag vet att danskar är taskiga mot grisar. De kan vara chauvinistiska idioter. Men det är svenskar hela tiden, utan att ens begripa det i sin prudentliga självgodhet. Så om alla genomsvenska tredje ståndpunkter blir omöjliga i kriget mellan danska och svenska tyckare, vet jag vartåt det lutar för mig. Att passera den ilsket gula skylten ”Sista avfart
i Sverige” på väg mot Öresundsbron får mig, trots allt, ofelbart att känna lättnad.
Ibland måste till och med en svensk lita på sina instinkter, även om det innebär landsförräderi.