Sprickan i Alliansen är ett politiskt friskhetstecken
Sprickorna i borgerligheten är ett friskhetstecken i svensk politik. Förtroendet för politikerna borde växa i de där sprickorna men bara om väljarna får hjälp att förstå vad som händer. Annars gror motsatsen.
När Liberalerna och Centern drar tydliga linjer i sanden mot Sverigedemokraterna säkrar de också en viktig demokratisk yta för väljarna. Det måste rimligen finnas alternativ för medborgaren som vill rösta höger men inte vidröra SD:s nazistiska rötter. Eller rasismen som ständigt sipprar fram ur den polerade fasaden.
Eller ens fasaden. I valbåset måste man rimligen kunna vara individualist utan att få nationalistisk kollektivism på köpet. Man måste kunna rösta för lägre skatt och privata alternativ utan att ge syre åt en rörelse som föraktar den liberala demokratin och öppet hetsar mot minoriteter och oberoende medier.
Det måste enkelt uttryckt finnas en högerfil där man kan färdas framåt. (Eller det måste det väl inte alls, i USA till exempel var väljarkåren i praktiken berövad det här alternativet hösten 2016, men svensk politik ser väldigt annorlunda ut. På ett bra sätt.)
När konservativa ledarskribenter inte låtsas om den här ytan är det vilseledande men taktiskt begripligt – liksom när näringslivsröster utan djupare ideologisk förankring gör det. Men det är en yta som osynliggörs från alla möjliga håll, även från vänster där vissa debattörer fortfarande försöker annektera tolerans, mångfald och antirasism som röda projekt (med den sorgliga men eventuellt behändiga följden att det är en kamp som ska pågå för alltid).
Det verkligt allvarliga är emellertid när politiska expertkommentatorer inte låtsas om den här ytan. Som i statsvetaren Stig-Björn Ljunggrens berättelse om politiken.
”Överallt som Allianspartierna uppträder i nästa valrörelse kommer väljarna att fråga dem varför de inte tagit över makten när de faktiskt har chansen”, skriver Ljunggren när han tar ett grepp om borgerlighetens splittring under rubriken “Dags att prata med Sverigedemokraterna” (SVT.se 30 maj 2017) och det stämmer ju – många väljare undrar faktiskt, jag känner flera av dem – men ingenstans bland de sextusen tecken som följer vidrör Stig-Björn konfliktlinjerna kring synen på den liberala demokratin. Eller rasismen som någonting mer än ett fult ord.
Väljaren som undrar varför borgerligheten inte bara tar makten får väldigt lite hjälp.
Den här sortens nästan patologiskt instrumentella analyser – ideologi och värdegrund finns inte, allt är ett spel, politiken är en sandlåda där man kastar fula ord på varandra – speglar inte verkligheten. De cyniska karaktärerna i Stig-Björns berättelse om politiken finns naturligtvis men politiken är också full av människor som tror på någonting.
Det är framför allt därför vi ser de här frakturerna inom borgerligheten.
Under några dagar den här veckan såg Alliansen nästan hel ut igen men bara timmar efter statsministerns regeringsombildning började det dra från sprickan. Den är djup.
Och jag befarar att när den här sprickan lämnas oförklarad odlar man också politikerförakt. Om jag en morgon vaknade i Stig-Björns berättelse om landet och politiken skulle jag inte orka resa mig ur sängen. Än mindre från sofflocket.
Oförmågan – eller kanske snarare oviljan – att förklara för väljarna vad sprickan faktiskt handlar om verkar förresten vara starkare ju längre ut i TAN-miljön kommentatorn själv befinner sig på den tvärpolitiska GAL-TAN-axeln, den som på senare tid utmanat och i någon mån knäckt den traditionella vänster-höger-axeln som den viktigaste vattendelaren. Alltså axeln där GAL står för grön, alternativ, liberal medan TAN står för traditionell, auktoritär, nationalistisk. Och där en socialdemokrat (eller en “S-märkt statsvetare”) plötsligt kan stå jämsides med en moderat. Till exempel.
Det finns naturligtvis många väljare som förstår precis vad sprickan handlar om, annars hade vi inte sett Moderaterna kollapsa och Centern växa efter Anna Kinberg Batras utsträckta hand mot SD. Väljarna som samlas kring C och L verkar inte heller skrämmas av signalerna om blocköverskridande samarbete. (Det här kan vara svårt att ta in för vissa vänsterorienterade läsare men i det borgerliga tumultet finns tydliga tecken på att många högerväljare tänker utanför plånboken.)
Men jag befarar att det också finns många väljare som inte begriper och som ställer den där frågan som Stig-Björn formulerade för ett par stycken sedan. Varför tar de inte bara makten?
Och sen säger någon som ska förklara vad som händer att borgerligheten kan dominera svensk politik i många år om hela Alliansen bara “biter huvudet av skammen” och öppnar dörren mot SD, som om problemet med SD:s parlamentariska dejtingprofil inte var djupare än en serie beklämmande “snedsteg”.
När man lämnar den här sprickan oförklarad göder man inte bara bilden av politiken som ett sandlådekrig, man slarvar också bort en ovanligt bra chans att peka på motsatsen. För det handlar ju om motsatsen: politiker som är beredda att äventyra makt och söka nya krångliga vägar för att man tror på någonting mer.
Sprickan är ett friskhetstecken i svensk politik. Och ytan som försvaras är viktig för många väljare.
En talang i Vimmerby
När jag drog barnen på en skrinda i åtta timmar genom Astrid Lindgrens värld i Vimmerby siktade jag en skådespelartalang i Junibacken: den unge mannen som gestaltade Abbes skörlevande pappa. Som han LEVDE UT. Vilket mustigt ämne.
En inte helt hopplös spinoff
Tröstäter för närvarande tredje säsongen av “Fear the walking dead” i väntan på säsong 8 av “The walking dead” (22 oktober) och spinoffen har faktiskt tagit sig lite. När som helst nu kommer jag börja bry mig om hur det går för en karaktär.