Framför allt har Alexander Bard fel

Malin Wollin

helskärm

Min syn på Alexander Bard börjar med att pappa sitter i kökssoffan och är jättearg eftersom Bard har varit drogliberal i offentligheten och nu har han sagt något drogförhärligande.

Det är nittiotal, jag är tonåring och vet väldigt lite om droger (men desto mer om pappas starköl i matkällaren. Om man plockar burkarna längst bak så märker han ingenting. Famous last words. Han hade räknat dem innan han for hemifrån, eftersom man känner sina tonåringar som man kände sitt törstiga själv.)

Jag kanske pillade i dillköttet och lyssnade på pappas hårda ord. Han var så himla himla arg på Bard.

Som jag vill minnas det nu så nickade jag tyst och tänkte för mig själv att man får säga vad man vill. Och om man tycker att droger ska vara lagliga eftersom starköl är lika farligt och kostsamt för samhället så får man väl tycka det. Det är ett fritt land, pappa.

Så tänker jag att jag tänkte medan pappa drämde med sin näve i bordet.
Men det var skönt för pappa att vara arg på Bard, och jag tror att det var skönt för Bard också.

Att det trettio år senare lämnas in protestlistor som kräver att Bard plockas bort från ”Talang” är inte ett hot mot yttrandefriheten. Ingen har gripit Alexander Bard.
Åsiktsfriheten är intakt, det är inte vad detta handlar om.

Men framförallt har han ju fel i sak.

Även om varje motbjudande vanföreställning Bard framhåller vore sann så ändrar det inte själva essensen i Black lives matter. Att alla lives matter.

Att även om man skulle vara en aldrig så arbetslös och av bidrag beroende person, mörk eller ljus, så har man samma rättigheter som den som har en magister i historia, den som är statsepidemiolog eller nyhetsuppläsare. Likhet inför lagen och dess utövare.

Men lagen är inte lik.

Och det är det som är problemet. Däri föds ilskan, nedärvd i generationer.

Och det förstår Bard.

Men det är roligt att sparka och skrika och bråka och bete sig vulgärt så att de tråkiga mainstreamtöntarna rasar.

Men nu är det slut på det roliga, för en stund i alla fall. Man kan alltid studsa tillbaka.

Du var rolig och smart en gång i tiden Bard, men nu har du låtit dig själv förvandlas till en sur och humorbefriad äldre-äldre, uppfylld av hat och hora och bitch och fuck off.

”Jag tycker att du ska trycka mer på att han tycker synd om sig själv”, kommenterar en av mina tonåringar, som till råga på allt deltog i en BLM-protest i tisdags.

Om filosofiska lives want to matter så får de get their fucking shit together och inse att om man vill vara med i massmediamyset så måste man hålla sig ifrån rasistiska tweets och inte lipa om att man är ett cancelcultureoffer.

Giftas

• Alla vill veta varför jag inte har gift mig.
  ”Gift er, tänk om något händer”, säger de och får något oromantiskt i blicken.
  Jag ser ”The split” på SVT Play, om livet i trasiga relationer och hur det är att arbeta med familjerätt, och plötsligt har jag glömt hur frågan löd.
  Se serien, men skippa bröllopet.