Natur är inte alltid lika spännande som action
Allting har blivit action. Naturfilmerna är värst.
Säg att det handlar om någon av alla dessa förtvivlade grässtäpper som finns överallt på jorden. Inte en sådan som har lejon och elefanter, utan en av de riktigt vardagliga, brungråa, enformigt platta grässtäpperna. Det finns sorkar. En och annan räv eller prärievarg. Orm. Småfåglar. Vidunderliga mängder enkelspårigt myllrande insekter.
Skicka dit en naturfilmare och vad får du?
Action, så klart.
Det visar sig att den oändligt tråkiga slätten i själva verket är mer rafflande än Kiefer Sutherland i kamp mot dygnets alla timmar.
Det är inte en lugn stund, knappt tillfälle att hämta andan, det ena följs av det andra som följs av det tredje i en manisk takt, som skulle få en börsmäklare att famla efter defibrillatorn.
Jag påstår förstås inte att det är lögn. Jag vill inte ha ett dussin doserande mejl från ekologer, som påpekar att varje kvadratmeter mark f-a-k-t-i-s-k-t har nog med spänning för en normal livstid, om betraktaren inte är en okunnig tölp.
Visst, visst, visst. Det är kanske sant att allt är intressant om man bara tittar tillräckligt noga. Men man kan bli trött på sanningar också.
Den där käckheten, den ideologiska övertygelsen om att allt i själva verket är spännande, börjar gå mig på nerverna. Oavsett om det gäller naturen eller något annat. Nyckeln ligger i det där ”om man bara tittar tillräckligt noga”. Ni hör hur ansträngd formuleringen är, eller hur? Och vilken ansträngning den kräver. Och den dolda moralismen.
Har du tråkigt är det ditt eget fel. Då har du inte ”tittat tillräckligt noga”.
Och förresten, det är något fegt över alltihop. Fegt, på gränsen till desperat. Jag anar en bottenlös skräck för att tvingas bevittna något ointressant.
Som om existensen av det tråkiga vore ett svart hål som hotar att sluka allt i närheten. Som om det slätstruket alldagliga vore en alkoholiserad släkting, som för säkerhets skull måste gömmas under intressanta omskrivningar.
Tittar man tillräckligt noga, har en aning fantasi och en gnutta mod, måste man rimligen se att en del saker helt enkelt är tråkiga. Den ena dagen är den andra lik på prärien. Varje svartbagge är inte Denzel Washington. Bit ihop och lär dig leva med den insikten.