Han tar emot allt – för andra ska slippa samma trakasserier
Han ser sin egen reflektion i tunnelbanefönstret. Den försvinner när perrongerna växelvis dyker upp utanför, men så plötsligt är den där igen. Bilden, av honom, som möter världen varje dag.
Sjuttonåringen. Aktivisten. Musikälskaren.
Han har aldrig kysst en kille än, men undrar hur det kommer att kännas. Musiken dånar i hörlurarna. Han har vridit upp den så högt han kan.
Ljudet håller orden ute, men slagen känns fortfarande. Fingrarna som borrar sig in i sidan. Över och under revbenen på vänster sida. Han sitter blickstilla. Nacken börjar bli stel av att vara riktad åt ett håll, men han vägrar vända om.
Reflektionerna i fönstret blir skarpare, tydligare. Han ser sig själv. Sjuttonåringen. Aktivisten. Musikälskaren.
Och han ser de andra. Gänget på fem, som stängt in honom på fyrasitsen. Hur de skrattar, hånar, attackerar. Någon filmar honom när de andra sparkar på hans fötter, trycker in fingrarna i hans sida. När musiken i öronen tystnar för att byta spår hör han en av dem säga:
– Rör honom inte så mycket, han är ju bög.
Det sitter andra i samma vagn. Någon han tror är en mamma. Hon har en hund i knät. Två vuxna killkompisar, som tittar ner i samma telefon. En äldre man står upp, precis bakom tre av de som trakasserar.
De gör ingenting.
Så han sitter där i femton minuter, och ser sig själv bli attackerad i reflektionerna i tunnelbanefönstret, och försöker hålla fast vid bilden av sig själv. Av sjuttonåringen. Aktivisten. Musikälskaren.
Han reser sig inte upp. Går inte ut. Står ut, för att deras attack inte ska ge någonting. För att det finns en chans att hans styrka, hur ont den än gör att hålla uppe, kan få dem att inte utsätta någon annan. Så han sitter där. Tar emot. Ser allting hända i reflektionerna i tunnelbanefönstret.
Hatet. Styrkan. Ignoransen.
Hela världen har Pride-månad och i ett land som ”kommit så himla långt” är det vissa som undrar varför. Det här är varför. För att över en vanlig middag mitt i veckan kan en vän berätta att det här hände på vägen dit.
Så kan vi inte ha det.