Drottningens kuppförsök nära kosta kungen kronan
1756 Lovisa Ulrika hade varit svensk drottning i fem år när hon ville stärka kungamakten genom en statskupp. Men en av konspiratörerna pratade bredvid mun under en blöt kväll på krogen och planerna avslöjades.
I sin ungdom var hon en lysande kulturpersonlighet som brevväxlade med Voltaire och andra franska filosofer. Som drottning, gift med den snälle men svage kungen Adolf Fredrik, gjorde hon allt vad hon kunde för att återinföra den starka kungamakten. Till slut försökte hon sig på en egen statskupp. Men den sprack därför att en av hennes medarbetare flippade ut på krogen.
Lovisa Ulrika kom från Preussen, uppväxt i ett kungligt envälde. För henne var det självklart att Sverige skulle avskaffa frihetstidens statsskick, där det var riksdagen som hade makten, inte kungen. Hon hade en grupp av rikets finaste adelsmän med sig.
Deras plan var enkel. Provokatörer skulle skapa oreda och kaos i Stockholm. Kungen skulle träda fram i spetsen för sina trupper, ordningen skulle återställas och inför jublande folkmassor skulle han som tack för sin insats återfå makten. Så ungefär skulle det gå till.
För att få pengar till konspirationen lät drottningen sprätta loss ett 60-tal diamanter från sin krona i skattkammaren. Diamanterna sänds till Lybeck för att bytas mot kontanter. Under tiden lät hennes kumpaner gjuta kulor och göra i ordning ammunition. Hemliga polisen, som då var en effektiv och allestädes närvarande organisation, anade att något var i görningen och började närma sig konspiratörerna.
Bland dem fanns en man som hette Ernst Angel. Han hade varit löpare på slottet, men fått sparken för fylleri, trots det var han engagerad som konspiratörernas springpojke. En kväll kände han polisens närvaro, han hade blivit kallad till förhör och detta innebar alltid på den tiden någon form av tortyr. Han drack mer än vanligt den kvällen och plötsligt lossnade allt för honom.
I fyllan började han berätta för folk omkring på krogen att ”snart jävlar kommer det att hända saker”. Han svor på att han visste saker som ingen annan visste och själv skulle han minsann leda flera hundra man, ”det kommer att smälla rejält”. Alltmer berusad drog Angel från krog till krog. På varje ställe berättade han fler och fler detaljer om vad han visste skulle hända.
Naturligtvis slog polisen till. Ernst Angel hängdes upp i taket på dåtida maner. Polisen petade på honom med diverse skarpa instrument och mycket snart hade Ernst Angel berättat allt han visste.
Inom några timmar var sju, åtta konspiratörer anhålla. Bland dem flera fina herrar, finast av dem alla var greve nr 1, Erik Brahe. Men greven klarade sig från att bli upphängd i taket. Han lämnade in ett läkarintyg om att han på grund av klen hälsa inte skulle överleva tortyren. Han slapp. Men intyget skyddade inte mot dödsstraff. Brahe, Angel och sex andra herrar halshöggs offentligt på Riddarholmen.
Medan huvudena rullade på deras vänner, satt kungaparet i ett slags husarrest på Ulriksdals slott.
Vad skulle de få för straff? Det var ju drottningen som låg bakom hela historien. Ständerna funderade länge på hur kungaparet skulle bestraffas. En del riksdagsmän menade att hon skulle landsförvisas och för första gången hördes röster i den svenska riksdagen som talade för republik.
Till slut bestämdes att ständerna skulle skicka en delegation till Ulriksdal sammansatt av ärkebiskopen och andra höga prelater. Deras uppgift var att skälla ut drottningen. Göra en ”framställning” hette det med dåtida språkbruk.
Det var ord och inga visor. Då detta var klart tvingades drottningen att skriva en avbön och självbekännelse där hon i snirklade ordalag intygade att hon mottagit vad ärkebiskopen sagt och att hon begått ett stort misstag.
Biskoparna berättade efteråt att de tyckte sig se tårar i drottningen ögon. Tårar av ånger och skam, trodde de. Själv hade hon en motsatt uppfattning, Hon skrev nämligen till släkten i Berlin att hon i sin hållning och sina ögon försökte uttrycka ”all den köld, allt det förakt, som någonsin i en demonstration sättas kan. I de svåraste stunder påminner jag mig att jag är Fredrik den stores syster”.
Hon ångrade ingenting, utom förstås att planen hade misslyckats.
Så var det kungens tur. Han hade visserligen spelat en mycket passiv roll, men han hade ju inte motsatt sig konspirationen, än mindre varnat myndigheterna. Nu anlände alla riksråden med talmännen för de fyra ständerna ut till Ulriksdal. De läste upp en s k riksakt, en förteckning över alla misstag kungen gjort sen han kom till Sverige. Till kungens lättnad var akten hemlig, den lästes bara upp en gång och blev sedan förseglad.
I dokumentet stod det att mot bakgrunden av allt ont kungen hade gjort och medverkat till så kunde han bli avsatt med omedelbar verkan, men av tillgivenhet för hans person och med hänsyn till de kungliga barnen, så gjorde man inte vad man hade rätt till. Det vill säga, Kungen fick inte sparken. Men en skarp varning.
Kungen gav talmannen för adeln sin hand att kyssas och så var ärendet avklarat. Aldrig tidigare hade en svensk kung varit så nära att bli avsatt.