Att sätta livet på paus är svårare än man tror
”Det var som om hon träffades av ett skott.”
Min man apporttränade vår labrador Lily i parken mittemellan vårt hus där vi sitter i karantän på tredje veckan och Europeiska Kommissionens huvudbyggnad som har varit ”stängd” lika länge. Lily är vältränad. Men mitt i språnget denna morgon, ylade hon till och kraschade till marken.
”Jag har aldrig hört något liknande”, sa min man. Han har fött upp labradorer och sett hundar skada sig, men det här var något annat.
Veterinären i vårt kvarter remitterade henne till djursjukhuset i Liège, en dryg timmes bilfärd bort. Jag åkte dit. Med hunden förlamad och vettskrämd i bakluckan och ett särskilt resetillstånd i handväskan, som jag kunde visa upp om jag blev stoppad av polisen.
Receptionisten på djursjukhuset ler mot mig bakom avspärrningen. ”Lilys matte?”, undrar hon. Jag nickar. Sen får jag vänta utanför. Lily ligger kvar i bakluckan, flämtar, jag ser hennes ögonvitor. Jag sätter mig bredvid henne, varje gång jag stryker handen över henne får jag handen full av hennes gula päls. Det är soligt och kallt och Lily somnar i mitt knä.
En bil parkerar bredvid mig. Två barn i 13-årsåldern rasar ut. De går i strumplästen, yr runt parkeringen. ”Åh!” tjuter den ena när hon ser Lily. ”Får jag klappa?” Jag blir rädd när jag hör hur jag ryter NEJ. Ungen backar bort, men verkar inte nämnvärt påverkad. Hon pratar i mun på sin syster, det är grannen som har förgiftat honom, säger hon obekymrat. Såklart inte, fnyser systern. Deras pappa vinglar fram med en bulldog i famnen, släpper ner hunden utanför dörrarna. Den är medvetslös. Pappan ylar. Personalen springer ut med en bår och hämtar bulldoggen. En kvinna i grön rock och munskydd försöker lugna mannen. ”Jag kan inte betala”, hulkar han. Är han påverkad av något? Kanske.
Under tiden har en annan hundägare försökt köra ut från parkeringen, men misslyckats. Hans bil går inte att starta och nu står han med motorhuven under vägbommen och väntar på att bli bortbogserad. En kvinna dyker upp från ingenstans med en död pytonorm i en plastpåse. Hon gråter hysteriskt. En annan kvinna springer från busshållplatsen på andra sidan gatan med en katt i en knallrosa transportväska. Hon lämnar ifrån sig den, röker tre cigaretter i sträck, det går märkligt snabbt.
En vacker, mörkhårig akutveterinär kommer ut till mig, ställer sig tre meter bort och beklagar att jag får vänta. Hon är lika lugn, milt leende, som alla hennes kollegor. De andra tvåbenta på parkeringen känns däremot redo för psykakuten, alla utom möjligen strumpläst-tonåringarna. Veterinären förklarar vad hon ska göra för undersökningar och vad det kommer kosta. De misstänker en neurologisk skada. Jag kan betala, säger jag. Lily sover djupt. Mitt ena ben har somnat men jag vågar inte räta ut det. Veterinären går iväg för att hämta en bår till Lily. Jag drar ett djupt andetag. Bulldoggens husse gråter nu, högljutt. Hans tonåringar skäms. Kattägaren tänder ännu en cigarett. Var har jag hamnat, tänker jag? Är det så här världen ser ut?
Det finns så mycket, och samtidigt så oerhört lite att säga om ”den här krisen”. Men en sak är helt säker: det är svårare än man tror att sätta livet på paus, för livet har en alldeles egen agenda. Allt pågår. Samtidigt.
Min systerson blir sjuk. Han får åka ambulans till sjukhuset, han blir bra igen, vi andas ut. Och familjer slås i kras. Vår granne får en stroke. Efter ett par dagar i koma väcks hon och visar tecken på att bli bättre. Då testas hon positivt för covid 19 och får byta intensivvårdsavdelning. Min äldsta dotters pojkvän förlorar sin morfar i en hjärtinfarkt.
Jag sätter låtväljaren på random när jag kör hem från Liège och plötsligt fylls min bil av att Mikael Wihe sjunger. Det började som en skakning på nedre däck, det fyllde oss mer med häpnad än med skräck. Jag är tvungen att byta låt. Och på kvällen när jag inte kan somna konsumerar jag som en besatt på nätet. Böcker, smink, restaurangmat, presentkort, årskort på Skansen. Aldrig har det varit mindre ifrågasatt att sjunga konsumtionens lov. Kan det verkligen vara lösningen, undrar jag. Och hur ska livbåtarna räcka till alla?
Efter en natt på djursjukhuset får Lily komma hem. Veterinären är försiktigt positiv. ”Med rätt behandling borde hon bli helt återställd”, säger hon. ”Men ni får ta en dag i sänder. Bara tiden kan ge svar.” ”Pratar du om Lily eller om världen”, undrar jag. Hon ler. Sen skyndar hon vidare.