De demonstrerade för fred – men ungdomen var någon annanstans
Var höll ungdomarna hus?
Var de upptagna med att glo i sina mobiler?
Var de strängt sysselsatta med karriär och att skriva meritförteckningar medan människorna i Ukraina kämpade för sina liv?
Bara gamlingarna var att räkna med.
Bosse Löfgren, 69, var tidig och vecklade ut sin ukrainska flagga med texten: Putin out of Ukraine.
En stund senare kom Marianne Lindberg, 75, och hennes väninna Gunilla Lidén, 72. De ställde sig längst bak i publiken som hade växt till uppåt 300 personer.
Det var en fin dag. Solen vräkte ner över Norrmalms torg och det kändes äntligen som vår. En del blundade och vände ansiktena mot solen men de allra flesta lyssnade uppmärksamt på talarna som stod på några bänkar med ryggarna mot Acnebutiken och Marimekko.
– Det vi ser i Ukraina är en lång rad brutala övergrepp! sa Gunnar Hökmark, den gamle moderate trotjänaren som höll i mötet.
Men det är inget borgerligt arrangemang, betonade han när jag talade med honom, även om det kunde verka så just denna måndag: moderata och liberala talare och en från Medborgerlig Samling. Aida Hadzialic, den socialdemokratiska oppositionsledaren i Region Stockholm, var här för några veckor sedan. SSU-ledaren också.
På torget stod svenska medelklassen, människor som inte brukar demonstrera. Bosse Löfgren fäste änden på den blågula flaggan i en lyktstolpe och höll upp den andra med en stång så att tyget spändes.
– Man måste göra något, sa han. Jag gör det här för mina barn och barnbarn.
Han är pensionerad IT-konsult och var med och demonstrerade för almarna i Kungsträdgården. Det var 1971.
Medelåldern på demonstranterna var säkert över 60, kanske 70. Det var en demonstration för frihet och solidaritet men ungdomen var någon annanstans.
– De är uppväxta i en bekväm tillvaro. De tänker att det här ordnar politikerna på bästa sätt, sa Bosse Löfgren.
Det var omöjligt att inte minnas Vietnamdemonstrationerna på 1960- och 70-talen. De definierade en hel ungdomsgeneration och har präglat en stor del av den svenska offentligheten sedan dess.
Nu är det geronterna som står på torget och ropar solidaritet och de hemfaller inte åt gråtmild mjäkighet och ropar fred! fred till varje pris! De kräver att Ryssland ska lämna Ukraina, de applåderade när Hökmark ropade att de ska återvända till torget varje måndag ända tills den sista ryska soldaten körts ut.
Argumenten påminner om Göteborgskommunisterna KFML(r) som samlade in pengar till en luftvärnskanon så att Nordvietnam kunde försvara sig mot amerikanska bombplan.
Men de gamla på Norrmalmstorg är inte samma människor som gick ut på gatorna på 60- och 70-talen.
– Jag demonstrerade aldrig för Vietnam. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att det var så långt bort. Ukraina är nära, sa Gunilla Lidén som är pensionerad undersköterska.
– Man är mitt i det hela tiden, sa Marianne Lindberg, pensionerad programmerare. Jag sov knappt någonting de första dygnen efter anfallet.
De hade också noterat frånvaron av ungdomar.
– Jag antar att de arbetar. De verkar arbeta hela tiden, de har aldrig ledigt, sa Marianne.
– Ungdomar prioriterar inte det här. Jag ska tjafsa med mina barn och tala om att jag går hit i alla fall, sa Gunilla.
Rysslands fullskaliga invasion började i gryningen 24 februari. Redan samma eftermiddag bröt Region Stockholm sitt samarbete med regionerna i Moskva, St Petersburg och andra platser, berättade moderaten Irene Svenonius i sitt tal.
En ukrainsk kör sjöng.
Demonstranterna ropade Slava Ukraina!
Det var en lugn och värdig demonstration, och kraftfull. Här fanns en uthållighet och målmedvetenhet som kommer med ålder och ersätter ungdomens raseri.
Till vänster om Marianne och Gunilla stod skulpturen Frihetens källa till minne av måndagsdemonstrationerna för Baltikums frihet i början av 90-talet. Tre pelare symboliserar de baltiska staterna men för också tankarna till människor som samlas på torget för att samtala.
Vända mot varandra.
Urbilden för demokrati.
Om några år kommer det att stå ett nytt konstverk här. När Ukraina är fritt.
