Med SD vid makten har förvandlingen bara börjat
För tio år sedan publicerade jag en text som förklarade att Sverigedemokraterna skulle bli ett av de största partierna i Sverige. ”Tredje störst i riksdagen”, var rubriken.
Det var ingen märkvärdig spådom. Jag refererade helt enkelt till en undersökning av Forskningsgruppen samhälls- och informationsstudier (FSI). Rubriken till min artikel hade ett andra led – ”när unga väljer”.
Undersökningen visade nämligen det var bland ungdomen SD växte stort. Bland åttio- och nittiotalister vann SD med 14-2 över Miljöpartiet när de fick välja vem som hade bäst politik i olika sakfrågor.
Det var inte så enkelt att Sveriges unga blivit trångsynta islamofober och inskränkta nationalister. Samtidigt som SD växte hos ungdomen växte inte främlingsfientligheten.
Så bilden var komplex. Ungdomen kände kanske leda inför de etablerade partierna.
Eller också var det så enkelt att unga anser att SD har den bästa politiken vad gäller bland annat invandring. Att vara kritisk till invandringspolitiken betyder ju inte att man är rasist.
När jag publicerade min artikel fick jag ett surt mejl från en ytterst etablerad politikreporter som inte begrep varför jag alls skrev om FSI:s undersökning. ”Förvånar mig att du skriver på den rapporten, som verkar vara googleöversatt till svenska; sämre svenska var länge sedan jag såg från några konsulter”, skrev reportern.
Brevet var intressant som exempel på ointresse eller blindhet för de långa linjerna. Därför minns jag det. Som jag har påpekat i ett par andra artiklar befinner sig Sverige i en högervåg som började efter vänsterns kulmen 1968 och som fortfarande inte ebbat ut. Det visar SOM-institutets i Göteborg återkommande undersökningar.
Institutet mäter hur de tillfrågade identifierar sig själva – höger eller vänster?
Sedan 2010 har fler sagt att de är höger än vänster – varje år.
Högervågen fick sin bekräftelse i riksdagsvalet där SD inte blev tredje största parti utan andra. SD:s nya styrkeposition kommer att få effekter långt in i framtiden. Det handlar om mer än att vinna ett val hit eller dit.
Riksdagen stiftar lagar, regeringen effektuerar dem. Men regeringen styr också landet långt in i framtiden genom utnämningspolitiken.
Regeringen utser generaldirektörer för 102 olika myndigheter; rektorer för 36 universitet och högskolor; ordföranden i bland annat Regeringsrätten och Högsta domstolen; direktörer för mindre myndigheter som Statens konstråd; landshövdingar.
Regeringen tillsätter rikspolischef, säkerhetspolischef, ÖB, justitiekansler och så vidare.
Regeringen tillsätter ordförande och/eller styrelseledamöter i 43 hel- eller delägda bolag som sysselsätter över 130 000 anställda.
Regeringen tillsätter styrelseledamöterna i Förvaltningsstiftelsen som i sin tur tillsätter styrelserna i SvT, Sverige Radio och Utbildningsradion UR.
Sammantaget påverkar detta direkt och indirekt hela samhället. Hur myndigheter och företag styrs, hur vi formulerar problem, vad vi finner angelägnast. Atmosfären, attityden.
Visst har regering och opposition bråkat ibland om utnämningar. Men det har varit gräl inom storfamiljen. Oftast kommer de hyggligt överens eftersom de i grunden varit ense om vad för slags samhälle vi vill ha.
Hur kommer utnämningarna att se ut när det näst största partiet inte är med i familjen och har byggt sin framgång på förakt för densamma – ”sjuklövern” som SD kallat de övriga riksdagspartierna?
När ledaren för det näst största partiet hatar vårt samhällsbygge? ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det”, skriver Jimmie Åkesson i sin bok Satis Polito.
Förvandlingen av Sverige har bara börjat.