Bimbo eller långkjol är enda alternativen
I Barbro Hedvalls nyutkomna bok ”Vår rättmätiga plats”, om den kvinnliga rösträttsrörelsen i Sverige, slås man av hur tantiga alla såg ut.
Dinosauriefeministerna bedrev sin kamp iklädda höghalsade kråsblusar, lager av kyska långkjolar och damhattar med flor. Som om de vore på väg till högmässan.
Ett klokt modeval skulle det visa sig, så här i efterhand.
Än i dag bedöms ju en kvinna med ett plakat i näven främst efter sitt utseende.
På nätet cirkulerade i veckan videon ”Hot Chicks of Occupy Wall Street”, filmad på plats bland demonstranterna utanför börsen i New York.
Men den fokuserade inte på kritiken mot bankerna, eller ”Vi är 99%”-plakaten. Utan bara på specifika element i detta antikapitalistiska uppror: kvinnornas urringningar.
Upphovsmannen, dokumentärmakaren Steven Greenstreet, förklarade att ”de smarta sexiga protesttjejerna” fick honom att vilja åka raka vägen till Wall Street och skildra sötnosar som håller tal och slår på trummor.
Man kan säga att filmen till 99 procent innehåller klipp på leende, lättklädda babes med paljettmössor, näspiercing och rosa dreadlocks.
En av dessa galjonsfigurer, som faktiskt får öppna munnen, pratar i nattmössan om att vi befinner oss i vattumannens tidsålder och citerar Gandhi. Medan kameran formligen ockuperar hennes tatuerade dekolletage.
Om vänstertjejer får vara revolutionens porralibi, så brukar högerkvinnor å andra sidan få finna sig i att målas upp som politikens tokor.
Tidningen Newsweeks augustiomslag med republikanen Michele Bachmann har redan blivit en klassiker. Bilden där Bachmann – som bland annat är kreationist och anti abort – stirrar med vansinnesblick, blev genast kritiserad för att vara sexistisk.
Det hindrade dock inte Dagens Nyheter från att några veckor senare publicera ett helt reportage med rubriken ”Arga vita kvinnor” om Tea Party-rörelsen, genomgående illustrerat med bilder på hysteriska amerikanskor som skriker i megafoner så att saliven sprutar.
Som om de vore besatta av satan, snarare än engagerade i en ideologisk kampanj.
Förlöjligas som galenpanna eller bimbo, eller klä sig som Elin Wägner. Det är alltså fortfarande de enda alternativen för kvinnor i demonstrationstågen? Inte konstigt att vi väljer att bli ”slacktivister” på Facebook i stället.