Om nu arvlöshet är så skandalöst - vad väntar ni på?
Det förvånar mig inte det minsta att min mors död väckte förtjusning på Expressen. De gjorde till och med löpsedel på henne, vilket är få människor förunnat. Där blev hon visserligen reducerad till ”mamman”, en mamma som skulle ha gjort mig ”arvlös”.
Tidningens något makabra glädjeyttring låter sig inte motiveras med säljargument.
Det var knappast någon kioskvältare. Allmänheten torde förhålla sig rätt kallsinnig till mitt ringa intresse av arv. Att den stora nyheten, som Expressen självklart var ensam om, var falsk gjorde inte saken kommersiellt bättre.
Man kan nämligen inte göra sina egna barn ”arvlösa”, såvida man inte tillhör Expressens ägarfamilj, jag ska återkomna till det. Vad som hänt var bara att jag avstått från min arvsrätt, som synes en ännu mindre skakande nyhet. Detta visste man mycket väl på Expressen, ändå föredrog man att scoopa på min påhittade arvlöshet.
Mina problem med Expressen går långt tillbaka i tiden. Redan för 40 år sedan kunde man leverera den fantastiska nyheten hur jag tillsammans med dåtidens nazistledare Assar Oredson planerade ett eldöverfall med automatvapen mot en judisk barnkoloni. Och det är inte de enda mordplaner Expressen avslöjat mig för. Jag skulle till exempel ha ingått i en mordkomplott, förmodligen tillsammans med kurder, mot polismästaren i Stockholm Hans Holmér när han ledde spaningsarbetet efter Olof Palmes mördare.
Det har som ni förstår blivit mycket smått och gott på Expressens löpsedlar genom åren, alltifrån att bli presenterad som RIKSSVINET till att ingå i en hemlig liga som arbetade på att sätta fast oskyldiga människor för styckmord. År in och år ut, mellan tummen och pekfingret ett femtiotal löpsedlar av detta slag fram till Expressens överprövning av Säkerhetspolisens slutsats att jag var journalist i min relation till KGB. Och i stället borde hängas ut som KGB-agent. Och nu senast alltså ”arvlös”.
Man ska inte gnälla, den som sig i leken ger, jag vet. Men i den samtida diskussionen om näthat har jag inte kunnat undgå reflektionen att vad än sverigedemokrater, jägare och liknande hatgrupper skrivit om mig liksom om andra står det sig slätt mot näthatet i Expressen, och det långt innan ordet var uppfunnet.
Det tycks sitta i väggarna på tidningen, ungefär som pennalismen på våra internatskolor. Till och med nyanställda vikarier fattar hur slipstenen skall dras.
Samma dag som Expressen presenterade toppnyheten om min påhittade arvlöshet skrev en ung vikarie på kultursidan liksom i förbigående, utan någon särskild anledning, att jag var en ”ökänd homofob” samtidigt som jag, något motsägelsefullt kan tyckas, försökte lansera min senaste bok genom att spela smygbög.
Bevisningen för den första anklagelsen stod att finna däri, att jag för 18 år sedan skulle ha använt mig av det visserligen korrekta men språkligt föråldrade ordet pederast. Samt att jag för 17 år sedan skulle ha ”homohånat” en författare under en diskussion i radio. Det första var sant, det andra fullkomligt lögnaktigt.
Bevisningen för min av säljskäl motiverade smygböglansering bestod i att den fotograf som tagit kort på mig för bokpresentationen också, vilket var en nyhet för mig, ehuru oviktig, hade fotograferat en Mr Gay Sweden. Guilt by photographer?
Vad får en vikarie på kulturen att försöka visa framfötterna på detta sätt? Man kan åtminstone ana ett sammanhang när kulturchefen några dagar senare inleder en recension av Johan Perssons och Martin Schibbyes ”438 dagar” med ett lika virrigt som ovidkommande resonemang om en intervju som Martin gjorde med mig för fem år sedan där jag skulle ha ”skrutit” om att jag suttit i fängelse och resonerat om att isolering kan framtvinga vilka som helst bekännelser, vad nu detta hade med Martins och Johans bok att göra.
Prognosen är alltså klar. Den här idiosynkrasin kommer att fortsätta fram till Expressens sista löpsedel på mig, vid min död. Såvida inte Expressen dör dessförinnan, men det är kanske att hoppas på för mycket.
Men om nu arvstvister och arvlöshet är så intressant har jag ett kanontips till Expressen.
I en nyutkommen bok, ”Lucke & Lull - arvet efter en Bonnier”, av Björn af Kleen (recenserad av mig i gårdagens Aftonbladet), berättas historien om hur familjen Bonnier med hjälp av sitt ekonomiska övertag just gjorde en bröstarvinge arvlös genom att i förtid skingra arvet på så vis, att man delade ut det i förskott till de ”äkta” barnen till Lucke (Lukas Bonnier) för att därmed beröva den ”oäkta” bröstarvingen hennes laglott. Det är en rätt sjaskig historia, men sådant brukar inte avskräcka Expressen. Det finns till och med fler ”oäkta” barn i släkten Bonnier som behandlats på samma sätt. Dessutom satt släktens Grand old lady Jeanette Bonnier hos Skavlan och trodde att ”bröstarvinge” betydde ”äkta” barn samtidigt som hon hänvisade till Bonniers ”egna lagar”. Det var som att höra en röst från 1300-talet.
Så jädraranacka Expressen! Om arvlöshet var så skandalöst, buss på! Här finns material till en lång kioskvältande artikelserie, så vad väntar ni på?
För övrigt anser jag att …
… det var ett pinsamt misstag av Anna Lindhs minnesfond att ge pris till USA:s före detta utrikesminister Madeleine Albright som tyckte att det var ”värt priset” att döda en halv miljon barn i Irak.
… de ledare för Sveriges olympiska kommitté som började dela ut politiska förhållningsorder inför vinterspelen i Ryssland borde ha hållit käften och bör göra det i fortsättningen. Fram för mer målade naglar, åtminstone under skidvantarna.